Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund varnade i sitt Almedalstal för vänstersvängar. Med en skämtsam parallell till NTF:s hemsida där vänstersväng anges som trafikens farligaste handling ville han få oss som lyssnade att skrämmas av den rödgröna koalitionen inför valet 2010.
Själv blev jag dock mest skrämd av Göran Hägglund själv. Han kryddade sitt tal med våldsamma utfall mot kultursidesvänstern, mot genusdiskursen och varnade för otryggheten i samhället. Han hånade dem som med ”performance-vrål” inom vänstern dekonstruerar könet, jaget och kategorier. Han påstod att barn på förskolor bara får leka ”könsneutrala lekar” och att teaterns folk säger att ”vanligt folk” inte få leva som de vill. Allt detta är vänsterns fel enligt Göran Hägglund. När han avslutar sitt tal med att han vill leva i ett Sverige där man är hederlig, det inte finns några åsiktskontrollanter, men poliser på gatorna och dottern går säker på natten så undrar jag vilket partis möte jag deltar i.
Jag har följt och studerat kristdemokraterna som parti sedan början på 1990-talet. Jag har i min bok ”Religion och politik. Den europeiska kristdemokratins dilemma” (1998) ingående diskuterat partiets delikata problem, både på nationell och europeisk nivå, med att kryssa mellan politik och religion. Göran Hägglund och kristdemokraterna har nu nått vägs ände i sin högersväng. Liksom miljöpartiet hade de svårt att nå framgång utan att positionera sig på vänster-höger-skalan. Sedan flera år har partiets ideologi varit på väg högerut mot värde- och kulturkonservatismen. Och nu tycks man vara framme. Skall vi kalla det Rotarypopulism?
Talet kan läsas här.
Mer om Kd:s väljare hittar du på kollegan Henrik Oscarssons blogg.
VÄNSTRA STRANDEN 
Själv hörde jag i någon intervju (tror det var studio ett i P1) med några kd-medlemmar nyligen att åtminstone en av dem ville understryka partiets roll som ”mittenparti”. Och man bör kanske understryka att Hägglund inte har varit beredd att offra sin regeringstaburett när det gäller t.ex. frågan om äktenskapet (och vi känner ju alla till Sacrédeus-affären). Vad är retorik och vad är politik kan man alltså undra, när det gäller denna ”högersväng”…
Bra inlägg Marie. Jag har fascinerats och skrämts av den senaste tidens angrepp på kultursektorn. Jag känner flera kulturarbetare, och om det är något de saknar så är det reell makt och resurser. Jag känner personer som jobbar tio-tolv timmar i veckan på poesitidskrifter för att få ut åtta tusen kronor i månaden och sedan angrips på expressens kultursida av Johan Lundberg för att de har för mycket makt. Det är riktigt sorgligt att Hägglund nu verkar vilja tillhöra kulturkrossarna i samhällsdebatten.