Det är inte konstigt alls att svenska folket, och många andra, känner tveksamhet över att rösta i EU-parlamentsvalet. När EU-parlamentarikerna Anna Hedh (s) och Christopher Fjellner (m) försökte diskutera politik i SvT Agenda i söndags var det trevande och de tog båda för givet att ställningstaganden av moderpartiet i Sveriges gällde också i EU-parlamentet. Vilket de uppenbart inte alls gjorde. I brist på annat mätbart inflytande undersöker svensk press antalet inlägg i talarstolen, röstförklaringar, kommittér och rapporter. Och då vinner Carl Schlyter (mp). Ingen skugga över Schlyter men frågan än om det är han som haft störst inflytande över de 70 procent av svensk lagstiftning som processas igenom parlamentet.
Charlotte Cederschöld (m) som suttit många år i EU-parlamentet påpekade i helgens SvD att den som är bäst förhandlare vinner i EU-parlamentet. Svenska folket skall skicka sina bästa förhandlare till Bryssel, tyckte hon. Jag tycker det ligger mycket sanning i hennes ord.
EU-parlamentet är inte den typ av folkförsamling som vi vanligen förknippas med ett parlament. På statsvetenskapliska är ett parlament ett representativt urval av medborgare från ett visst demos/folk som – normalt uppdelat på olika poltiska grupperingar – avgör regeringsmakten i det politiska system vilket ledamöterna representerar. Regeringsmakten vilar således på det folkvalda flertalet i parlamentet. Och det är i parlamentet makten ligger. I parlamentet stiftas lagar och antas regeringens propositioner. Inget av detta stämmer för EU-parlamentet.
EU-parlamentet avgör ingen regeringsmakt, EU-parlamentet är inte lagstiftningsmakt och EU-parlamentets ledamöter representerar inte ett enhetligt politiskt system. Den yttersta politiska makten i EU ligger hos en uttalat opolitisk domstol. Och som alla vet är ”opolitisk” i dessa sammanhang alltid detsamma som ett gynnande av status quo. (Notera dock att parlamentet godkänner kommissionen och budgeten)
I EU-parlamentet är det istället nationella och regionala värderingsmönster som skall jämkas med ideologiska. På så sätt kan en hel hög svenska ledamöter ha samma åsikt om telekompaketet medan deras partifränder i andra delar av Europa har en annan. På samma sätt kan nordeuropéer slåss gemensamt för sakfrågor på tvärs med sina partigrupper. Och mitt i alltihopa går en skiljelinje mellan dem som verkligen gillar EU-projektet och dem som inte gör det.
Någon slags enkel ideologisk genväg är att den 7 juni rösta på det parti som man normalt sympatiserar med. Självklart är det mängder av EU-parlamentsfrågor som har ungefär samma struktur som nationella frågor. Men, och det är faktiskt ett aber, om din ledamot skall kunna få gehör för dina värderingar krävs att vederbörande är en mycket god förhandlare, har en bra position i sin partigrupp och kan skapa allianser över ideologiska gränser när det behövs för att försvara sina värderingar. EU-parlamentet är ett väldigt förhandlingsmaskineri.
Jag skulle gärna se att partierna framhöll de politiska egenskaperna och skickligheten hos sina enskilda kandidater mer än nu. Partierna i det svenska systemet är inte alls lika relevanta i EU-parlamentet. Där är det socialdemokrater, gröna/regionala , vänster/gröna, konservativa, liberala och nationalister som gäller. Fp och C är båda i den liberala gruppen, M och Kd båda i den konservativa. SAP förstås i den socialdemokratiska. Alla dessa är EU-positiva. V finns i den EU-kritiska vänstergröna och Mp i den EU-positiva gröna/regionala gruppen. Jl ingår i den EU-skeptiska självständighetsgruppen. FI väljer mellan den gröna gruppen och vänstergruppen. Pp väljer mellan den gröna och den liberala. Sd har redan observatörsstatus i den EU-negativa nationalistiska gruppen. En majoritet av besluten i parlamentet avgörs dock genom allianser mellan de konservativa, liberala och socialdemokraterna. Möjligheten för andra grupper att få inflytande hänger på förhandlingar, förhandlingar och åter förhandlingar.
Alltså, om du vill göra något mer än gå på instinkt när du röstar – kolla in ditt partis kandidater avseende förhandlingsförmåga. Om de redan sitter där, kolla hur centrala de är i sin grupp. Om de inte sitter där, kolla i vilken grupp de hamnar. Betänk vilka värderingar du vill främja i EU och se till att få dit en kandidat som kan stå upp för dem och inte för de svenska partiernas ofta EU-irrelevanta eller EU-oklara ståndpunkter.
Intressant? Läs mer om EU-parlamentsvalet.
VÄNSTRA STRANDEN 
Carl Schlyter uppmärksammades nyligen som den mest aktive svenske politikern i EU-parlamentet. Dessutom är han en god förhandlare. Under sin tid i parlamentet har han varit ansvarig rapportör för fem frågor – det har handlat om allt från förbud mot farliga kemikalier som t ex PFOS till hur man ska minska mängden fisk som kastas tillbaka i havet. Alla betänkanden har gått igenom i plenum i parlamentet med nästan total enighet, i genomsnitt 95% har röstat för Carl Schlyters betänkanden. Det har uppnåtts genom förhandlingar, där han fått med de andra partierna. Utan att kompromissa bort substansen i förslagen!
Poängen var som sagt inte huruvida CS var bäst eller ej utan om vilka kriterier som skall användas när man bedömer vem som gör bäst jobb. Jag har ingen uppfattning om CS inflytande, vilket också klart framgår av posten./VS