– För mig är helheten det viktiga. Därför tror jag inte på idén med en stadsarkitekt. Staden är så mycket mer än vackra byggnader.
Så säger Göteborgs byggnadsnämnds nye ordförande Mats Arnsmar (s) till GP:s Gunilla Grahn-Hinnfors i påskaftonens papperstidning.
När jag läser det blir jag både arg och ledsen. Ledsen för att socialdemokraterna inte alls tycks förstå vad stadsplanering och stadsbyggnad handlar om idag, arg för att en person med så uppenbart svaga kunskaper inom området skall vara den som bestämmer om det. Det är mycket möjligt att jag har fel på båda punkterna; socialdemokraterna kanske exploderar i en satsning på stadsförnyelse och insikter om urbanitet och Mats Arnsmar kanske visar sig vara både kompetent och begåvad inom området, men tillåt mig tvivla.
Så, tills motsatsen är bevisad, så står Arnsmars uttalande som en symbol för den genuina dövstumhet kring stadsplanering, urbanitet och byggnadspolitik som kännetecknat socialdemokratin sedan miljonprogrammets dagar. Inte så att landet inte behövde nya bostäder, tvärtom, det var vägran att lyssna på tiden, att lägga örat mot marken, som jag kritiserar. De flesta insatta visste redan i slutet på 1960-talet att miljonprogrammet var en överproduktion och en stadsplaneringsmiss av stora mått. Men socialdemokrater med rötter bland utedass och tuberkulos ville inte lyssna på de nya politiska stämningar som smugit sig in. Tack och lov hann tiden i fatt en del projekt, som t ex att spränga bort större delen av Annedal, norra Landala och den s k Tjänstemannastaden för en tunnel med en stadsmotorväg…
Mats Arnsmar vill blanda in ”beteendevetare” och ”naturvetare” i stadsplaneringen. Så trevligt för dem. Men några samhällsvetare som t ex kulturgeografer och sociologer eller någon som vet något om kulturmiljövård får inte plats. Och arkitekter lägger han till. Roligt för dem att få ägna sig åt sitt yrke.
Vet Mats Arnsmar att stadsplanering och urbanitet är ett av de absolut hetaste områdena inom modern samhällsforskning just nu? Vet han att mängder av människor, mellan 20 och 40 sådär, är djupt engagerade i frågor om staden och det offentliga rummet? Har han noterat att grupper som ”Reclaim the Streets” ersatts av en bred debatt om hur vi lever i staden och YIMBY? Om han hade varit det då hade han väl rimligen förstått att en stadsarkitekt är den resursperson som på ett långsiktigt och insiktsfullt sätt kunnat koordinera, leda, utreda och hantera de politiskt heta stadsbyggnadsfrågorna i Göteborg. Särskilt tänkvärt för en socialdemokrat idag eftersom storstäderna i nästa val kommer att sitta på mer än hälften av Riksdagens mandat.
Läs även vad jag skrivit tidigare om stadsarkitekt.
Intressant? Läs mer om stadsplanering, urbanism, stadsbyggnad och arkitektur.
VÄNSTRA STRANDEN 
Håller verkligen med om att det saknas nytänkande på det här området inom (S), även om vi är en del som kämpar på för att få igång debatten internt: http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/AT/smpage.fwx?page=44&TIDEN=1461
Man skulle kunna tro att detta är ett GBG-problem, att det är göteborgsandan (ni vet, handskak och bastugroggar mellan politik och näringsliv) som sätter käppar i hjulet. Men (S) har lika svårt att ta tag i de här frågorna i andra städer (möjligtvis Malmö undantaget, men så är ju Reepalu arkitekt också…)
Frågan är dock om stadsarkitekt är lösningen. Om det blev en klok och stark person (alla arkikteter är tyvärr inte kloka och/eller starka) så skulle det säkert vara bra. En sådan person skulle kunna hävda ÖP mot usla detaljplaner och hjälpa byggnadsnämnden att fatta kloka beslut.
Men om tjänsten tillsätts politiskt så kommer man med förmodligen att välja någon som ”sitter still i båten” och vars uppgift blir att legitimera usla detaljplaner. Då blir politikernas ansvar ännu otydligare.
Jag tror nog mer på ett ökat opinionstryck, så att man tvingar ut politikerna i offentligheten och tvingar fram en prioritering av Översiktsplanens riktlinjer framför byggbolagens vinstmaximering.
Å andra sidan skulle kanske tillsättandet av en stadsarkitekt bidra till att lyfta fram dessa frågor starkare i offentligheten.
Tack för länken förresten! Ha det bra!
Intressant text du skrivit om miljonprogrammet. Jag delar ju helt uppfattningen att bostäderna behövdes och att planlösningar och arkitektur åtminstone fram till mitten av 1960-talet var överlägsen nutida arkitektur. Sedan blev pressen från byggföretag och statliga krediter utan säkerthet för stark för att upprätthålla funktionalismens ideal.
Jag tänker ju på en stadsarkitekt som en person med allmänintresset i blick och med stor integritet. Men visst kan man få en ryggböjarperson också. I vilket fall behöver stadsplanering, stadsbyggnad och arkitektur ses ur ett urbanpolitiskt perspektiv och inte som en fråga om husens utanpåverk eller affärers behov av parkering…
Jag delar YIMBYs ideal med ett undantag, jag gillar arkitekturen utan namn, 1950-talets idéer med lamellhus och punkthus i vacker och förhållandevis orörd natur./VS