Den militära konflikten mellan Israel och Hamas har följt mig varje dag, ja nästan timma för timma, under några dagar i Paris. De franska analyserna och den franska rapporteringen är faktiskt – tycker jag – bredare och mer analytiskt. Konflikten i Palestina behandlas djupt engagerat och seriöst, utan sidoblickar på fransk inrikespolitik, och med en hälsosam svalka i tonläget. I Sverige ställer journalisterna frågor av typen ”hur har människorna det i Gaza?” Är det någon tittare/läsare som inte redan vet svaret på den frågan?
Israels flygattacker, och ikväll även artillerield och eventuellt en påbörjad markinvasion, över Gazaremsan kan analyseras utifrån vilka konsekvenser de får för en framtida fred, vilka konsekvenser de får för den palestinska myndigheten, för Hamas och för Israel. Utöver det kan man försöka förklara varför attackerna sker nu, varför de sker överhuvudtaget och varför de palestinska parterna reagerar som de gör. Man kan också diskutera vad aktörer utanför området kan göra, på kort sikt och på lång sikt.
Att motståndet och demonstrationerna mot Israels militära våld är så starkt i många länder och leder till demonstrationer (bl a i Paris) beror i stor utsträckning på att dessa olika analytiska perspektiv flyter samman i ett luddigt men kraftfullt avståndstagande från statligt militärt våld (Israel) mot civila och från en amerikansk regim som under två veckor varit helt stum inför händelseutvecklingen i Gaza.
För mig framstår de historiska anspråken på området mellan Sinaihalvön i söder, de libanesiska bergen i norr och Jordanfloden i öster som helt ointressanta eftersom båda parter (Israel och Palestina) har hur många olika argument och belägg som helst för sin historia i området. Alltså bör varje fredlig lösning börja med situationen såsom den ser ut nu, de rättvisebegrepp och de folkrättsliga principer som vi är ense om via FN och den kunskap om demokrati och konflikthantering som är aktuell.
Attackerna på Hamas kan förstås utifrån en inrikespolitisk kontext där det kommande israeliska valet kan ha varit avgörande. Den nu sittande regeringen önskar inte att bädda för en Likud-seger i februari mot bakgrund av visad svaghet mot det bombardemang som delar av Israel utsätts för från Hamas. Som så ofta är det dock alltid lätt att hitta goda skäl att påbörja en attack (eller en bojkott eller annan sanktion) men alltid svårt att hitta en lämplig tidpunkt att dra sig ur. När har Israel ”vunnit”? Den israeliska regeringen riskerar att inte bli den vinnare som taktiken syftade till.
Som Le Monde skriver så försvagar den israeliska attacken fr a president Abbas. För regionen är konsekvenserna avseende Abbas väsentligare än tillfälliga dito avseende Hamas. En försvagad Abbas underminerar möjligheten för Israel att få en auktoritativ partner att diskutera vapenvila/fred med. Visserligen har Hamas jämställt Abbas med Israel i sin propaganda, men trots allt skulle Hamas beteende gentemot Israel kunna ses som ett försök att ”bomba sig in i” fredsförhandlingarna. Om Israel istället försökt underlätta för ett på sikt oundvikligt närmande mellan de palestinska parterna kunde samtal komma närmare.
Israel är ett av världen mest militariserade länder och dess medborgare kommer inte att känna sig lugnare oavsett hur offensiven mot Hamas slutar. Den israeliska underrättelsetjänsten och dess analyser tillhör de bästa i världen, om de inte t om är bäst, men på samma sätt som fransmännen fick bita i gräset i Algeriet och amerikanarna i Vietnam så är Israels militära kamp mot Hamas, och mot den pan-islamiska rörelse som Hamas är en del av, dömd att misslyckas.
Den palestinska nationalismen har en kort historia. Den mobiliserades av sionismen under 1920-talet men parallellt existerade också en motsatt ideologi, en pan-arabism, som på 1950-talet hade sitt centrum i Kairo. Sedan Junikriget 1967 har den palestinska nationalismen, och sympati med den, kommit att ersätta pan-arabismen. Vi ser därmed en pan-islamism som paradoxalt nog stödjer nationella anspråk. (I Algeriet fanns länge en skarp konflikt mellan pan-arabismen och den algeriska nationalismen per se då Algeriet var ett berberterritorium som invaderas av araber omkring 665 e kr) Pan-islamismen har nästan helt marginaliserat den stora kristna palestinska minoriteten. På samma sätt som jag menar att den palestinska nationalismen inte bör utgöra grunden för en statsbildning så menar jag att inte heller en judisk eller hebreisk nationalism bör utgöra en sådan grund. Kampen mellan dessa nationalistiska ideologier polariserar och driver konflikten mot allt större oförsonlighet. Stater bör inte grundas på etniska, religiösa eller biologiska egenskaper hos medborgarna. Jag omfattar en republikansk syn på medborgarskapet där lojalitet mot staten återgäldas med jämlik behandling oavsett egenskaper.
Som jag ser det så bör staten Palestina – som inkluderar hela Israel och hela det palestinska territoriet – kunna rymma både sefarder, ortodoxa, amerikanska nyfrälsta, araber, libaneser, perser, kopter, egyptier och alla andra identitetsdrivna grupper vi kan komma på som redan finns i området. Religiösa, kulturella, språkliga och andra specifika rättigheter skall garanteras för olika grupper och en internationell övervakning av den nya statsbildningen bör instiftas under mycket lång tid. Med den goda infrastruktur och de utomordentliga landvinningar som den israeliska staten visade fram till dess att militären och försvaret av landet blev den överskuggande politiska uppgiften är jag övertygad om att ett judiskt-arabiskt Palestina skulle bli regionens mest attraktiva plats att leva och arbeta på. På det sättet undviker man också den tragedi som utspelar sig i Zimbabwe nu, där de tidigare förtrycktas ledare ägnat större delen av sin energi åt att hämnas gamla oförätter och därmed ruinerar det egna landet ch det egna folket.
Men självklart är detta en vision, och en vision som bara kan infrias på grundval av de israeliska medborgarna vilja å ena sidan och de palestinska medborgarnas å den andra. Jag skulle dock önska att målet för freden inte vore två antagonistiska stater bredvid varandra (den s k tvåstatslösningen) utan en stat på demokratiska grundvalar.
En eloge åt Nicolas Sarkozy som sedan nyårsdagen likt en Duracell-kanin träffar israeliska och libanesiska ledare och som redan på måndag gör en rundresa i regionen för undersöka möjligheterna att få en vapenvila till stånd. Den franske utrikesministern Bernard Kouchner var också den enda som försökte få fram ett kortare humanitär vapenstillestånd. Nu har också EU-trojkans utrikesministrar bestämt sig för att resa till regionen. Hoppet får aldrig slockna.
I annat fall lär min farfar få rätt om Har-Magedon.
VÄNSTRA STRANDEN 
Tack för sansad analys. I sextio år har israeler och palestinier kämpat om det här landområdet. Ser du något hopp om att de ska kunna nå en fredlig lösning genom förhandlingar? Eller skulle fred kunna nås genom att omvärlden, t ex USA och FN, dikterar villkor och ställer ultimatum? Eller är det troligaste att våldet fortsätter i sextio år till?
Om förnuft och hjärta får tala, då är en ”enstatslösning” bäst. För att en tvåstatslösning överhuvudtaget skall kunna fungera krävs bl. a att alla israeliska bosättningar på Västbanken avvecklas. Tror inte att israeler skulle acceptera att bli medborgare i en palestinsk stat.
En tvåstatslösning där Israel med tvång skulle avhysa alla bosättare på Västbanken skulle skapa gigantiska motsättningar i Israel, som bara skulle gynna revanschistiska stämningar. Med nya krig som följd.
Till sist. Får hålla med hapax. En sansad analys.
Tack för en intressant och saklig analys! Har inte tänkt så långt som till en enstatslösning, det låter som en ouppnåbar vision – men under har skett tidigare i historien!
Men om en enstatslösning inte går att förverkliga borde väl ändå en tvåstatslösning vara ett bättre alternativ än nuvarande situation?
Tack också för tipset till Guardian – också intressant!
En enstatslösning? Det var någonting nytt. Men tyvärr en än värre utopi än en tvåstatslösning…
Vem böjer sig först? Israel? Palestina? Israel vill nog ha kvar sin suveränitet – med alla de medborgerliga rättigheter det innebär för deras egna befolkning. Palestina går aldrig med på att leva under Israel – det vore den största skymfen mot religionen Islam. Alltså återstår en arabisk stat.
Rent tekniskt MÅSTE staten vara muslimsk om det över huvudtaget skall fungera (muslimerna anser att hela territoriet en gång varit muslimskt – och då skall det tas tillbaka till Islam till varje pris). Israel måste alltså böja sig under Islam.
Jag skulle inte vilja böja mig under islam (alltså att leva – men under sämre omständigheter jämfört med muslimer). Jag vet ärligt talat inte om jag känner någon som skulle vilja göra det. Varför skulle Israel göra det?
Bra kommentar med (som vanligt) genomtänkta argument! Trodde nästan idén om en enstatslösning hade dött ut.. Även om tanken på ett enat Palestina kan kännas avlägset tror jag det är viktigt att se till något mer än dagens till synes hopplösa situation.
Jag förstår nog hur du tänker med enstatslösningen men håller inte med dig. Visst är det en bra princip att stater inte ska bygga på etniska identiteter men här har vi att göra med en mycket speciell situation med en mycket komplicerad historia i bakgrunden. Israel är ett särfall, en särlösning sprungen ur en särartad situation – och frågan är om vi inte måste acceptera det. Som du skriver måste man utgå från den situation som är, och tvåstatslösning är vad parterna förbundit sig till, och kan acceptera. Ska vi då komma springande med våra abstrakta principer?
En reell tvåstatslösning skulle förmodligen reducera den antagonism som redan är – och en enstatslösning är sannerligen ingen garanti för att grupperna inom befolkningen skulle kunna leva tillsammans på ett bättre sätt. Antagonism mellan befolkningsgrupper finns då och då också inom stater och kan förorsaka oerhörda katastrofer.
Ps. När jag skrev att parterna förbundit sig till en tvåstatslösning syftade jag emellertid inte på Hamas – de accepterar ju som bekant inte Israels existens. Och jag menar att det inte bara är dags för Israel att agera fredligare utan för hela omvärlden att en gång för alla erkänna att Israel finns, det är inte ett land som tillkommit alldeles nyss och vars existens vi hela tiden har att ta ställning till på nytt. It’s here, it’s queer – get used to it!
Intressant och tänkvärt inlägg!
Jag har argumenterat liknande, alltså för en enstatslösning, som varandes den mest anständiga och civiliserade lösningen på Palestina-Israelkonflikten:
http://biologyandpolitics.blogspot.com/2008/05/etnisk-rensning-och-apartheid-i.html
Även jag inser att detta är en utopi, i dagsläget, men en utopi som är värd att kämpa för, och som är betydligt mer sympatisk än tvåstatsutopin och segregation mellan folken.
Tack för intressanta kommentarer och länkar. Jag utvecklar mitt resonemang i en uppföljande post./VS