Återigen tycks ett fall av misär och elände (Eksjö-paret) uppenbarat sig. Polisen hade nu, enligt medieuppgifter, efter nio månader kommit ”ned i högen” till ett anmält fall av kvinnomisshandel. Det hela utmynnade i upptäckten av en MS-sjuk kvinna i uselt skick och gripandet av en dödförklarad man vars hälsa inte heller tycks vara något att glädjas över.
Att ett fall av kvinnomisshandel får ligga i nio månader, att brott där det finns vittnen och t o m namngivna gärningsmän eller att polisen numera inte ens kommer till en lägenhet där det varit inbrott tyder på ett rättssamhälle som sviktar. Brottsligheten har inte ökat generellt sedan 1990 ungefär men polisens uppklarningsprocent har stadigt minskat sedan 1970-talet. Visst har anmälningarna ökat och allt fler fenomen förklaras vara kriminella samtidigt som polisen har förlorat administrativ personal (liksom all annan offentlig verksamhet) men det är väl ändå ett ekonomiskt problem av samma mått som den allmänt utskällda Försvarsmakten? Vart tar polisens pengar vägen? Det borde finnas en torped vars uppgift vore att ta reda på det, likt den forne statsvetaren Ulf Bengtsson som nu skickats till Försvarsmakten.
Allt fler har tappat tilltron till polisen – själv ringer jag inte polisen längre för att anmäla någonting om jag inte måste av försäkringsskäl. Sista gången jag ringde fick jag välja på sjuttiotolv alternativ av typen ”ha ett nytt pass” när jag skulle anmäla en pågående misshandel. Antingen löser jag det numera själv eller så får det vara. Svenskarnas förtroende för polisen har enligt SOM-institutet sjunkit sedan mitten av 1990-talet, även om det stigit från en bottennivå de två senaste åren.
Läs gärna Stefan Holgersson ”Yrke: Polis”, från 2005 som är en av få akademiska studier av/inom polisorganisationen. Man önskar att rikspolischefen läste den istället för ett antal management-böcker.
VÄNSTRA STRANDEN 