I Norge räknar Fremskrittspartiet under Siv Jensen med att kunna bilda regering tillsammans med Höyre under Erna Solberg efter valet 2009. Ett av de ting som står högst upp på den politiska agendan då är att sälja ut de statliga bolagen – alltså samma politik som den svenska borgerliga regeringen nu ägnar sig åt. I Norge har apoteken redan privatiserats, en process som få menar är någon succé. Ett fåtal stora oligopol har lagt under sig hela apoteksmarknaden. Det norska fremskrittspartiet har många strängar på sin lyra, och är nu Norges största parti i opinionsmätningar, men kan närmast beskrivas som ett klassiskt borgerligt missnöjesparti.
I Sverige har sverigedemokraterna vuxit i opinionsmätningarna under sommaren 2008. Sd kan knappast jämföras med fremskrittspartiet, några utförsäljningar av statens tillgångar står t ex knappast på agendan för sd. Istället är sd ett enfråge-parti (invandringen) som försöker skaffa sig en bredare politisk palett i syftet att konkurrera om borgerliga missnöjesväljare och att försöka dra upp politiskt oengagerade från soffan.
Flera av de etablerade partierna säger sig vilja motarbeta sd och förhindra att partiet kommer in i Riksdagen. Märkligt nog agerar de, i någon slags panik, helt i motsatt riktning.
Forskningen om europeiska främlingsfientliga partier är numera ganska omfattande. Hittills har inte så oerhört många generella slutsatser kunnat dras eftersom de främlingsfientliga partierna i allmänhet lever i en slags parasitär symbios med de existerande partisystemen, och dessa skiljer sig förhållandevis mycket åt t ex mellan östra och västra Europa. Demokratins genombrottsår är en av de faktorer som bestämmer var i partisystemen de främlingsfientliga hamnar. I västeuropa har vi gamla partisystem som frusit i sin form medan i östra europa formas partisystemen fortfarande och demokratin är bara ett par decennier gammal.
Men, de saker som forskningen om de främlingsfientliga partierna kommit fram till som temporära sanningar är att de gynnas av att 1. göras till officiella samtalspartners av övriga etablerade partier, 2. det skapas breda koalitioner för att hålla de främlingsfientliga utanför, 3. partisystemet saknar en tydlig demokratisk konservativ kraft och 4. göras till föremål för konflikt mellan de etablerade partierna. Troligen gynnas de främlingsfientliga partierna också av att uppmärksammas i pressen i exkluderande termer, särskilt gäller detta lokalt.
De svenska partierna håller nu på att göra alla de fyra saker som i Sverige gynnar Sverigedemokraterna. Mona Sahlin debatterar med dem i TV, det spekuleras i att efter valet 2010 skall en blocköverskridande koalition hålla sd utanför inflytande, moderaterna släpper högerflygeln och blir ett mittenorienterat parti och Mona Sahlin och Maria Wetterstrand använder sd som anklagelser mot den borgerliga regeringen. Medierna uppmärksammar dessutom allt detta och lyfter fram sd just som exkluderade – trots att det är just vad inte längre är. När Fredrik Reinfeldt idag (enligt ekot) också meddelar att man skall tala mer om integrationsproblemen – och tydligen i de termer som sd talar om den – är det ett självmål som heter duga. Båda sidors ledare går härmed rätt in i sd-fällan.
Under förutsättning att partierna faktiskt anser att målet att motarbeta sd är högre prioriterat än andra partipolitiska mål så är de strategier som används fullständigt kontraproduktiva.
VÄNSTRA STRANDEN 
Vårt hopp står alltså till att Kd håller fast vid en utpräglat konservativ agenda, enligt punkt 3 ovan? Känns lite ovant. Men mycket hellre Kd än Sd i riksdagen.
Har du någon teori om varför riksdagspartierna agerar kontraproduktivt gentemot Sd? Partistrategerna kan ju inte gärna vara ovetande om sådana här fakta.
Varför tog du bort min kommentar? /Eftersom den inte uppfyllde kriterierna för ett hövligt samtal på Vänstra Stranden. VS
Hapax: Ja du, ibland känner jag mig lite häpen inför den kollektiva panik som tycks ha gripit partisekreterarna. Antingen vet de faktiskt inte att vad de gör förvärrar situationen. De är helt panikslagna och agerar inte med is i magen. Eller så är det inte sant att Sd-bekämpningen är det viktigaste. Det överordnade målet är trots allt förtfarande att vinna väljare för att kunna genomföra sin politik.
Om det är det sista som gäller så är dock risken att A inträffar (man vinner väljare) men att B inte inträffar (kan genomföra sin politik) eftersom Sd i Riksdagen kommer att blockera den möjligheten då övriga partier bundit sig vid masten om att inte på något sätt ha med Sd att göra.
Simsalabim, så har man gått i den rävsax man gillrade för andra! /VS
Att bedriva forskning som uttalat syftar till att motarbeta bara vissa specifika partier synes väldigt odemokratiskt och ett tecken på att partier utnyttjar sitt inflytande över forskningsmedlen för att med vilka metoder som helst behålla makten.
Varför satsas det i rättvisans namn inga skattepengar på forskning som tar reda på hur man gör partier t.ex som vänsterpartiet och folkpartiet så små som möjligt?
Erik: Du har inte läst ordentligt. I posten framgår med all önskvärd tydlighet att frågan är OM man vill motarbeta Sd SÅ är taktiken felaktig. Att partier motarbetar varandra är fullståndigt naturligt – alla partiers mål är att vinna väljare för att därmed kunna genomföra sin egen politik. I den strategin blir att motarbeta motståndarna en självklar del.
Det finns mängder av forskning kring liberala partier och kring kommunistiskta resp post-kommunistiska partier. Gå på biblioteket!/VS
Exakt vad var det som inte var hövligt med min kommentar? Det låter snarare som en dålig bortförklaring för att ni inte tål kritik på er ”blogg”. Om du inte själv förstår vad som var ohövligt så är det tråkigt men inte så mycket att göra åt./VS
På vilket sätt skulle den norska avregleringen av apoteksmarknaden INTE ha varit en succé? Som boende i Norge är jag mycket glad över att ha flera apotekskedjor att välja mellan. Förbättrade öppettider och vänligare bemötande av kunderna är andra positiva effekter. Liksom att det sedan länge är möjligt (Sverige kommer efter, många år senare) att köpa vissa receptfria läkemedel som huvudvärkstabletter och nässpray i livsmedelsbutiker.
Enligt mina norska kolleger i Bergen så är skillnaden i service minimal – och den är till det sämre. Några stora kedjor har köpt in större delen av apoteken och det har inte blivit bättre ute i havsbandet och i glesbygd.
Receptfdria läkemedel i livsmedelbutiken är en annan sak. I Sverige har det funnits länge genom s k apoteksombud. Jag är positiv till att kunna köpa en ask Panodil i ICA, men receptfria mediciner är inte alls så ofarliga som väldigt många människor tycks tro. Försälningen bör till helt övervägande del ske i apotek.
Ytterligare belägg finns här: http://www.nsd.se/opinion/artikel.aspx?ArticleId=3893017 (då uttalandet av den politiskt sakkunnige i Stockholms läns landsting)