Språkets olidliga…tyngd? tisdag, jun 26 2007

Ägnar ledigheten – i regnet - åt att läsa en synnerligen intressant bok om Sveriges förre utrikesminister Christian Günther, skriven av Henrik Arnstad. Boken belyser hur den svenska politiken gentemot Nazi-tyskland byggde på ömtåliga balansakter, diplomatiska finter och personliga förtroenden. Günthers politiska förändring, som förklaras av hans realpolitiska strategi, är rationellt beskriven och jag uppskattar verkligen Arnstads försök att inifrån förstå sina huvudpersoner.

 

Men, för det finns ju förstås ett sådant, varför kan karl’n inte skriva? Bokens dryga 500 sidor är fulla av syftningsfel, ofullständiga meningar och framförallt av ett opreciserat språk. Bestämningar av enskilda personer finns, men de är sällan de relevanta bestämningarna för att underlätta läsningen. Syftningar av typen ”denna” och ”detta” duggar tätt och syftar tillbaka på komplexa skeenden där det är helt omöjligt att reda ut vilken enskild detalj som åsyftas. Huvudsatser kombineras slappt med ett ”och” utan att man förstår i vilket avseende just de här två huvudsatserna skall förstås tillsammans. Bisatser står för sig själva, ofta i ett inkluderande och inställsamt syfte som inte fungerar; om man inte läst exakt samma dokument som Arnstad själv.

 

Jag förstår inte varför akademiker idag lägger så oerhört liten vikt vid sitt skriftspråk. Ett exakt, fullödigt och klart skriftspråk är en samhällsvetares och humanists viktigaste arbetsverktyg. Bör vi starta kurser inom universitetet i akademiskt skrivande? Språket är något man lär sig så länge man skriver, språket är inte inlärt en gång för alla utan bör utvecklas under hela livet. Det som föraktfullt kallas kria-rättning blir alltmer nödvändigt i akademisk svenska, det är inte fråga om formalism utan precis lika viktigt som att räkna rätt. Ingen matematiker skulle klaga på rättningen av en felaktig decimal, men en felaktig syftning skall tydligen passera utan anmärkning. Och självklart är ingen felfri, den här posten handlar istället om att vi bör uppvärdera språksynpunkter på akademiska texter.

 

Så länge duktiga historiker som Arnstad misshandlar det svenska språket blir dessvärre vindkantringen mot pidgin-engelskan inom universiteten alltmer naturlig. De unga akademikerna ställer sig naturligen frågan om varför hon/han bör utveckla en god och exakt svenska när man istället kan uttrycka sig på platt svengelska och tillägna sig oförtjänt stora meriter i sina curriculum vitae?  

11 Responses »

 

Reinfeldt gör mig upprörd lördag, jun 23 2007

Fredrik Reinfeldt gör mig upprörd. Egentligen är det konstigt eftersom han har åtagit sig att vara Sveriges ”mannen utan egenskaper”. Men i sin relation till det nya EU-fördrag som nu förhandlats fram i Bryssel har han antagit ett fullständigt apolitisk hållning. Han har sagt till olika nyhetsmedier att han stödjer Tyskland som ordförandeland och att fördraget är bra eftersom det ger en bättre plattform för samarbete. Vilket samarbete? Att återinföra dödsstraffet i Europa? Reinfeldt ser det också som en seger att de s k Köpenhamnskriterierna inte skall ligga till grund för nya medlemmar. Köpenhamnskriterierna handlar om att nya medlemsländer fullt ut skall respektera mänskliga fri- och rättigheter! För Fredrik Reinfeldt spelar det uppenbarligen alls ingen roll till vad samarbetet inom EU skall användas.

 

I detta fullföljer han den position – från vilken han därefter muntligen tagit avstånd – att han inte bör ta upp enskilda fall av brott mot de mänskliga rättigheterna när han diskuterar Sveriges relationer med andra stater. Att tala om USA:s brott mot folkrätten i samband med kriget i Irak var tydligen Reinfeldt helt främmande när han träffade president Bush. Istället lät han denne framstå som om han vore en miljöhjälte trots att alla insatta bedömare vet att USA varit en av de allra mest motsträviga i kampen för en hållbar utveckling.

 

Fredrik Reinfeldt tycks inte ha en egen uppfattning om någonting som rör politik. I det fullföljer han väldigt mycket av en grundhållning hos högerpolitiker, nämligen att inte ha några egna politiska visioner. Samhället skall inte ”styras” av något ledarskap mot något uppsatt ”mål” – det skall utvecklas organiskt enligt medborgarnas egna önskemål. Högern var en gång i tiden emot såväl allmän rösträtt och demokrati, sådana ting ansågs pervertera en nations inre utveckling.

 

Och där är högerpolitikens svagaste punkt, eftersom denna ståndpunkt bygger på en föreställning om att det inte finns någon maktordning i samhället. För Reinfeldt och hans teknokratkolleger är individens egen kraft den enda kraft som samhället skall räkna med – orkar du inte bryta med repressiva ordningar eller vill du inte dela med dig av dina rikedomar så skall du inte behöva. På samma sätt som det är upp till var och en att sörja för sin framtid är det också upp till var och en att slåss för sin rätt.

 

Det EU som utvecklas under Fredrik Reinfeldts överinseende skulle – enligt de påtagligt tomma uttalanden han gjort – kunna ha en färdriktning åt precis vilket håll som helst. För honom är det själva processen som är viktig, inte värdena. Reinfeldt är en värde-lös politiker.

 

Något annat som gjort mig upprörd är svensk TV:s uppenbart partiska rapportering om fördragsförhandlingarna där en lyckad uppgörelse tydligt varit reportrarnas strävan. Polens hållning har förlöjligats trots att den bygger på den kvadratrotprincip som, enligt journalisten Kjell-Albin Abrahamsson, lanserade av en Sverige i Nice-förhandlingarna 2000. Och trots att den hållningen skulle ge små och medelstora länder mer inflytande på bekostnad av de stora. Det är också märkligt att inte svensk televisions reportrar tar någon som helst hänsyn till att en mycket stor del av svenska folket inte vill ha ett EU vars överstatlighet förstärks. Hur kan man ta bort enskilda länders veto-rätt utan att diskutera EU:s utveckling mot alltmera maktfullkomlighet? Istället raljerars i Rapport och Aktuellt om att Polens premiärminister – som alltså inte är den som representerar Polen i Bryssel – sagt att Polens befolkning borde varit större om inte Tysklands invaderat Polen 1939. Ett sådant märkligt – men möjligen förståeligt - för ett så krigshärjat land som Polen hindrar ju inte att den polska ståndpunkten kan vara rationell och realistisk.

 

Fredrik Reinfeldt förminskar Sverige och han och hans känslolösa och nonchalanta attityd får ta på sig en del av ansvaret för att den motvilja mot det europeiska samarbetet som blir följden kanaliseras i både odemokratiska och anti-parlamentariska former.

2 Responses »

 

Les temps de folie! torsdag, jun 21 2007

Vanvettets, galenskapen och dårskapens tid inträder. Det är dags för semester!

Bloggposter kommer att flyta in - men kanske med vissa mellanrum - från granskogarna i Sjuhäradsbygden, från Almedalsveckan på Gotland och från stilla dagar i storstaden. Tempot beror på uppkopplingarnas kvalité. 

Mångalen talas det om ibland, själv kommer jag att vara sommargalen; berusad av sommarvindar, förförd av insjöns varma badvatten och charmad av ljumma kvällar på trottoarserveringarna!

2 Responses »

 

När dammet lagt sig… måndag, jun 18 2007

UMP förlorar 35 mandat, socialistpartiet vinner 56. Den liberala högern förlorar några mandat, mer eller mindre beroende på hur Bayrous parti skall räknas. Kommunistpartiet tycks förlora 2-3 mandat.

Totalt får högerblocket strax över 50 procent av väljarna (ca 50,6 procent) medan man tar knappt 60 procent av platserna i Nationalförsamlingen.

Fler kvinnor, 106 mot tidigare 76, har kommit in i parlamentet.

Allt baserat på ännu osäkra uppgifter från Le Monde, Libération och Nationalförsamlingen själv. I Frankrike är inte partierna viktiga aktörer i parlamentet, och vilka personer som valts in är därför klart innan det är klart till vilken partigrupp de hör.

Fortsättning följer…

Uppdatering måndag 18/6 kl 16.45: Högerblocket får 345 mandat (UMP förlorar 44 mandat) och vänsterblocket samlar ihop 227 mandat (PS vinner 45 mandat). Kommunistpartiet förlorar sex mandat och faller ned till 15. Mellan blocken står Bayrous tre mandat. Resultatet är således att Sarkozy får knappt 60 procent av mandaten i Nationalförsamlingen. Notera också att Front National endast fick 4,3 procent av rösterna, det är en tredjedel av 2002 års resultat. /VS

Uppdatering 19/6 kl 22.30: PS med allierade fick ca 45 procent av rösterna och UMP med sina allierade fick ca 48 procent. Alain Juppé, som förlorade sitt mandat och därmed tvingades avgå från regeringen, ersattes idag av Jean-Louis Borloo som regeringens nummer två. Sarkozy har utnämnt ytterligare ett par socialister till “hjälpministrar”, något som indikerar hans vilja att skapa samförstånd bakom de skarpa reformer som nu kommer att genomföras. Men han har också fått en betydligt vassar opposition än vad han väntat sig./VS

No Responses »

 

Royal lämnar Hollande och vill ha ett nytt PS söndag, jun 17 2007

Enligt Le Monde meddelar Ségolène Royal (PS) i en bok som kommer ut på onsdag att hon och sambon Francois Hollande är separerade sedan en längre tid. Hon gör också själv anspråk på hans post som socialistpartiets ledare i syfte att förnya partiet.

Laurent Fabius (PS) talade i valvakan - också till Libération - om behovet av en “refondation” (en förnyelse från grunden) av PS.

Alain Juppé (UMP) förlorade Bordeaux till socialisterna och tvingas därmed lämna regeringen.

De gröna går framåt och tar åtminstone fyra mandat i den nya Nationalförsamlingen.

Valdeltagandet var dryga 60 procent, alltså ungefär detsamma som i första omgången. Störst valskolk återfinns i öster, särskilt i nordöst där också FN brukar ha stort stöd. FN hade endast en kandidat till andra omgången - le Pens dotter Marine - och hon förlorade i sin valkrets till förmån för en socialistkandidat.

No Responses »

 

Högern tappar i Frankrike söndag, jun 17 2007

En snabb kommentar till prognoserna i det franska parlamentsvalet: Högern förlorar troligen 58 mandat, socialistpartiet vinner troligen drygt 40. De okunniga kommentarerna i dagens Rapport om att högern skulle kunna få “ända upp till 400 platser” blir ju patetiskt med tanke på att man hade 399 fram till i dag….

Sarkozy har fått sin majoritet, men den är “très nette”. Och oppositionen går stärkt ur detta val. Precis samma sak hände när Chirac upplöste parlamentet 1997 och trodde att han skulle få en rungande majoritet. Han förlorade den. Så långt gick inte väljarna idag. Men de satte klackarna i backen.

PS: Faktum är att ingen president sedan Giscard d’Estaing 1978 haft så svagt majoritetsstöd i parlamentet, med nuvarande valsystem, som Nikolas Sarkozy ser ut att få. DS

Fortsättningen följer.

No Responses »

 

Okunnigt om Frankrike fredag, jun 15 2007

I dagens P1-morgon talade programledaren med Alice Petrén i Paris om hur oehört starkt president Sarkozys stöd ser ut att bli när det franska parlamentsvalet avgörs på söndag. Petrén påpekade att högern får uppemot 80 procent av mandaten, och därmed har ett väldigt starkt folkligt stöd.

Man tar sig för pannan. För det första har det franska valsystemet effekten att den vinnande koalitionen förstärks. Således hade högern t ex 84 procent av mandaten 1993 och 81 procent 1968. Och sedan förra valet har samma höger redan 70 procent av mandaten. Det är således snarare regel än undantag med sådana kraftiga utslag i Nationalförsamlingen.

För det andra är överrepresentation i parlamentet icke detsamma som ett starkt folkligt stöd. Presidentens parti UMP fick 40 procent av rösterna i första omgången - det är mycket, absolut. Men det är en minoritet. Och så brukar det se ut, eftersom Frankrike av tradition är delat. Högerblocket totalt har efter 1958 oftast legat lite över 50 procent av väljarna (utom 1981 och 1997) och likadant lär det bli på söndag.

Majoritetsvalsystemet i två omgångar i Frankrike är mycket finurligt konstruerat. Tänk om journalisterna någon gång kunde inse att valsystem är demokratins kanske mest grundläggande mekanism…

One Response »

 

Att kontrollera kaos torsdag, jun 14 2007

Den s k Tsunamikommissionen har nu kommit fram till att Lars Danielsson inte öppnade sin mejlbox på sin tjänstedator förrän efter lunch. Nehej. Det är väl meningen att man skall bli upprörd.

Tsunamin som svepte in över sydostasien julen 2004 var en naturkatastrof. Hundratals svenskar dog mer eller mindre omedelbart. Tillsammans med hundratusentals andra. Ja, det dog enligt FN:s beräkningar omkring 220 000 människor. De flesta var inte turister. Det var en av de största tragedierna i världens moderna historia. Mitt i allt detta har den svenska debatten koncentrerats på att hitta syndabocken. För en sådan måste finnas. Om man inte kunde hindra katastrofen så skall i alla fall den ansvarige “hängas”.

Nu är det formalisterna som regerar: Lars Danielsson skulle ha gjort vissa tjänsteärenden på morgonen Annandag Jul 2004. Inte kl 13. Och detta som han borde ha gjort går inte att belägga att han har gjort. Hade han gjort det han borde ha gjort, före kl 13, så hade allting säkert blivit annorlunda.

Hela debatten kring den naturkatastrof som kostade över 500 svenska medborgare livet på andra sidan jordklotet präglas av nutidsmänniskans idé om säkerhet, garantier, kontroll och trygghet. Men det finns inga garantier för någonting. Livet är inte säkert. Det är det enda som är säkert.

Min clivia (mönjelilja) blommar, efter många år. Utan garanti. De är långsamma, de liljorna. Och så vackra under de korta dagar som de blommar. Så låt oss tacka livet. Det vi alla fått i gåva. För det går så fort över.

2 Responses »

 

Frankrike mot hegemoni? söndag, jun 10 2007

Den första omgången i det franska parlamentsvalet pekar mot en stor seger för högerpartiet UMP. Dock inte riktigt lika stor som opinionsmätningarna antytt. Faktum är att i skuggan av UMP:s framgång (ca 43 procent av rösterna) har socialistpartiet ökat några procent, högerextremisterna reducerats med 2/3 och mittenformationen MoDem under Francois Bayrou fått drygt 7 procent av rösterna, vilket är mer än dåvarande UDF fick 2002. Kommunisterna ligger kvar medan de gröna nästan halverats. Valdeltagandet är historiskt lågt, ca 60 procent.

Tudelningen i fransk politik är svår att rå på, men såväl 1968 som 1993 hade högerblocket över 80 procent av platserna i Nationalförsamlingen. Prognoserna inför den andra valomgången ger UMP max 79 procent. Sarkozy får således inte ett starkare mandat än vad premiärministern Edouard Balladur fick 1993. Och då var högern delad i två - en gaullistisk och en liberal. Och Balladur samarbetade med den socialistiske president Mitterrand.

Frankrike har genom sin konstitutionella förändring där president och parlament båda numera väljs med femåriga mandatperioder knutit samman institutionerna på ett mycket olyckligt sätt. Presidenten är inte längre nationens inkarnation, istället majoritetens ledare, en partiman bland andra. Demokratin förlorar därmed i vitalitet - valdeltagandet går ned, parlamentet blir presidentens tross och någon oppositionell kraft till den rådande makten blir det inte fråga om. I inget annat land - möjligen vid sidan av Ryssland - är institutionerna så beroende av varandra och så mycket en gemensam elit som i det nya Frankrike.

de Gaulle skulle rotera i sin grav, och demokratin vittrar sönder i Frankrike. Återinför maktdelningen i konstitutionen!

No Responses »

 

Heja G8 - stoppa Kina fredag, jun 8 2007

 G8-mötet i Heiligendamm har väckt lika mycket känslor som toppmöten mellan världens ledare brukar göra - tusentals människor demonstrerar mot mötet, de flesta fredligt, några våldsamt. Men tusentals människor har också utövat påtryckningar och demonstrerat  i syfte att påverka innehållet i den politiska agendan på toppmötena. Jag har kommit till slutsatsen att jag är en ivrig tillskyndare till G8-möten och andra motsvarande toppmöten. I dagsläget har nämligen de sociala rörelserna som omgärdar de politiska ledarnas möten påverkat dagordningen så markant att George Bush måste säga något framsynt om klimathotet och Putin faktiskt måste komma med en utsträckt hand till USA. Jag stödjer därför både G8-mötena och de fredliga grupper som syftar till att påverka agendan på mötet.

Vad som upprör mig är de grupper av personer som vill “blockera” G8, förhindra att ledarna möts och som talar om att dessa ledare inte skall fatta beslut som rör hela världen eftersom deras värden inte är världens. Vi som växte upp i en värld där toppmöten var sällsynta vet hur misstänksamhet och misstro kan eskalera våldet till en fruktansvärd nivå. De ledare som träffas på G8 är demokratiskt valda. Tack vare pressen från alternativa och välinformerade globala sociala rörelser talar numera dessa ledare om svälten i Afrika och om klimathotet. Det är ett stort framsteg. Därför skall inte G8-möten blockeras eller stoppas.

Protestera istället mot den kinesiska diktatur som tas emot i Sverige i morgon! Ett land var utveckling kommer att bli avgörande för oss alla på lång sikt och där demokrati, mänskliga rättigheter och social välfärd lyser med sin frånvaro.

12 Responses »