Vem blir partiledare och hur?

Partiledare i västvärldens sitter numera kortare tid men väljs oftare genom medlemsomröstningar. När partiledaren väljs av medlemmarna har de i allmänhet fler kandidater att välja på än när partistyrelser tar besluten.  Men de som istället väljs av partistyrelser, partikongresser eller parlamentsgrupper sitter längre än de som väljs i medlemsomröstningar.

Det är några resultat från boken ”The selection of political party leaders in contemporary parliamentary democracies” (Routledge, 2014) med Jean-Benoit Pilet och William Cross som redaktörer. I en genomgång av tretton parlamentariska demokratier under perioden 1965 till 2012 har de genom noggranna fallstudier av partiernas intern-demokratiska processer fått ett empirisk underlag bestående av nästan 900 partiledarval och mer än 400 enskilda partiledare!

Bara att problematisera vem som är ”partiledare” är en intressant uppgift: i en del länder kan man inte vara partiledare och minister och i andra finns det flera partiledare. Var ligger den reella makten? I nästan alla partier har makten allt mera koncentrerats till en ledare oavsett att det formellt finns flera ledarpositioner. Maktkoncentrationen förklaras av allt mer offentligt partistöd som favoriserar en del av partieliten framför andra men också av medialiseringen av politiken.

Och ja, allt fler partiledare väljs i öppna medlemsomröstningar – år 2012 nästan 27 procent mot noll (sic) procent 1965. På den tiden var det valda partidelegater (representantskap/kongress) samt parlamentsgruppen som utsåg partiledare. År 2012 utses endast hälften av partiledarna i någon form av valda representanter.

Partiers interndemokrati utvidgas mest efter en valförlust och när partiet är i opposition. Då är uppenbarligen tid att ompröva både ledarskap och det sätt på vilket ledaren väljs. I de fall när alla medlemmar får rösta om partiledare i öppna val finns det också oftare – sex fall av tio – mer än en kandidat att rösta på. När partirepresentanter i kongresser/stämmor väljer, eller för den delen partistyrelser, då är det istället en kandidat som gäller i åtta fall av tio. Undersökningen ger också visst belägg för att påstå att öppna medlemsomröstningar för att välja partiledare gynnar etablerade politiker, men också kvinnor. Partiledare som å andra sidan tycks vara lättare att avsätta om de inte lever upp till vad som förväntas.

Partiledarval är också betydligt tajtare och tuffare efter valförluster medan regeringspartier tenderar att snyggt och prydligt välja eller välja om en enda kandidat utan större konkurrens.

Som alla statsvetare vet så är det i partiers nomineringsprocesser den framtida politiska makten fördelas, samtidigt är intresset (både vetenskapligt och medialt) för dessa processer orimligt litet. Något som Pilet och Cross noterar i inledningen till sin bok. En bok som finns att läsa som e-bok via Göteborgs universitetsbibliotek. Rekommenderas för alla partiintresserade.

 

Politik som skådespel undergräver demokratin

Filmen har hur många bottnar som helst för en statsvetare, men jag vill stanna vid ett par ting som Capra får fram. Filmen lyfter fram att politik handlar om makt. I nutida politiska filmer utspelar sig maktkamper oftast mellan likvärdiga aktörer som på samma arena försöker övervinna motståndaren i ett tjuv-och-rackarspel. I Mr Smith i Washington är maktkampen vertikal, och står mellan makt som verktyg för egen vinning och makt som verktyg för det gemensamma bästa.

Så skrev jag på Filminstitutets nätprojekt ”Augmented Society” om filmen ”Mr Smith i Washington” från 1939, en film som alltså kom samma år som Tyskland under Adolf Hitler marscherade in i Polen och inledde en era av repression, folkmord och politisk masspsykos. Politik som vi känner den i dess liberala demokratiska former har inte längre anor än ett sekel. Visserligen hade vi olika former av mer eller mindre demokratiska regimer sedan den franska och amerikanska revolutionen (1789 och 1776) men det är först efter det första världskriget som demokratin i sin verkligt folkliga och individuella form blivit verklighet.

Demokratin har visat sig vara slitstark – anpassning och förändring har varit systemets livsluft. Även idag uppvisar demokratin en mängd variationer och det ligger en fara i att låsa sig fast vid vissa modeller. Det är knappast valsystemet eller utformningen av vissa institutioner som är avgörande utan, menar jag, själva idén om folkviljans förverkligande. Och det är just där filmen Mr Smith i Washington har sin kärna.

I James Stewarts till synes naiva gestalt tar demokratin form som allt från den amerikanska konstitutionen till kärlekens lov i Korintierbrevet. Han tror verkligen på sitt uppdrag och genom det får han också ett moraliskt övertag över sina korrumperande kolleger. Självklart beskriver filmen en saga, men som alla sagor har den en sensmoral som är universell: Demokratin har inget annat skydd än människors tilltro till dess kraft. I den tilltron kommer vi som medborgare att handla och därmed reproducera demokratin dag för dag, i generation efter generation. Det finns inget annat sätt.

Jag ser två hot mot den demokratiska reproduktionen idag – dels de politiska partiernas bristande förankring i de sociala skiljelinjer som växer fram i vårt samhälle, dels synen på politik som ett spel eller en teater.

De politiska partiernas oförmåga att lägga örat till marken (och med det menar jag sannerligen inte opinionsföljande) har jag tillsammans med Ulf Bjereld diskuterat utförligt i vår boktrilogi om den kommunikationella revolutionen, senast tog vi upp saken på DN-debatt den 30 november 2013. Jag skall därför inte orda mer om den saken här.

Politiken som ett skådespel vilket vi kommenterar från en publikposition har varit en återkommande figur i statsvetenskaplig litteratur sedan några år. Ibland talas det om ”publikdemokrati” men också jämförelserna med Tredje Riket har då och då lett fram till kritiska betraktelser kring vårt behov av politiskt skådespel. Jag är väl medveten om att medielandskapet idag i mångt och mycket är den scen på vilken politiken spelar ut sina pjäser. Till viss del är detta oundvikligt – och även något gott – men när själva utförandet av rollen kommer mer i centrum än vilken roll det handlar om hamnar vi alldeles fel.

Partiledare som Alf Svensson, Gudrun Schyman, Ingvar Carlsson eller Gösta Bohman vägrade i stor utsträckning att ta regi av den ansiktslösa publik- och medie-scenen. Den politiska diskurs på elitnivå som växer fram under 10-talet upplever jag som extremt snäv, som politisk teater liknar det snarast marionettdockor på scen. Risken är överhängande att Jefferson Smith med sitt demokratiska patos skulle känna sig lika obekväm i vårt parlament idag som han gjorde i den amerikanska senaten.

Är Quebec Solidaire ett s k dygdeparti? Om en ny partifamilj på en ny kontinent

Begreppet ”virtue parties” eller dygdepartier har jag använt i olika sammanhang under de senaste åren i syfte att peka på en utveckling av nya partier i Europa som inte stämmer in vare sig på vänster-högerskalan eller andra vedertagna dimensioner. Naturligtvis driver dessa partier frågor som återfinns på andra politiska dimensioner, annars skulle de inte röna någon uppmärksamhet. Men kombinationen de för fram tycks mig ny och unik. Dessa partier är liberala i sin grundhållning men starkt upptagna med individuella rättigheter och transnationella frågor. Påtagligt ofta driver de frågor som rör personlig integritet och autonomi, men också frågor som rör kvinnors, minoriteters och migranters rättigheter.

Dygdepartier har också så gott som alltid på sitt program att motarbeta korruption och maktmissbruk, men använder sällan den populistiska anti-elit-retoriken. Två partier i Sverige som ligger nära idealet, det ena mer än det andra är Feministiskt Initiativ och Piratpartiet. Jag har också brukat nämna det franska MoDem som ännu ett exempel (partiet har gått kräftgång i samband med den implosion som franskt partiväsen varit med om efter Hollandes tillträde som president). Även det numera försvunna Ny Alliance i Danmark såg ut att vara början till ett sådant parti.

I samband med valkampanjen inför valet i Quebec den 7 april har jag noterat ännu en kandidat – på den nordamerikanska kontinenten – för att möjligen kvala in i gruppen dygdepartier. Eftersom jag inte haft någon möjlighet att bekanta mig med partiet annat än ganska ytligt via media och partiets egen hemsida vill jag inte vara för säker, men i flera avseenden tycks Quebec Solidaire likna ett s k virtue party.

Partiet driver minoritetsrättigheter, miljöfrågor och frågor som rör mänskliga rättigheter och sociala rättvisefrågor. I den kanadensiska kontexten ses det som ett vänsterparti, men jämfört med den europeiska kontexten tycks Quebec Solidaire snarare likna de gröna partier som numera är en naturlig del av europeisk politik. Men det är inte miljö- eller energifrågor, inte heller klimatfrågan, som är drivande för Quebec Solidaire utan snarare rättighetsaspekterna. Tilltalet är också påtagligt kunskapsorienterat i motsats till intressebaserat. Det slagord som anges på partiets egen sida är ”jag röstar med huvudet” och därmed ett implicit avståndstagande från övriga partiers känslomässiga och/eller intressebaserade utgångspunkter. Och visserligen vill Quebec Solidaire på sikt se en ökad suveränitet för Quebec, men denna skall snarare ses som ett frigörande från själv suveränitetsidéen, alltså en närmast ”transnationell suveränitet.”

Hur det går i valet i Quebec är bäst osagt, men tydligt är att Quebec Solidaire just nu gör en bra valkampanj. Huruvida det också är ett parti som kan betraktas som ett s k dygdeparti får kommande analyser utvisa.

*

Läs gärna också ”Sailing along new cleavages” om det svenska Piratpartiet och förra EU-valet.

Ny vallag i Kanada underminerar demokratin?

I Kanada har premiärminister Stephen Harper lanserat en reform av vallagen, den s k Fair elections act, vilket väckt oerhört starkt motstånd. I ett öppet brev har 160 universitetslärare/forskare (mest statsvetare) protesterat mot lagförslaget som de anser underminerar den kanadensiska demokratin.

Valdeltagandet i Kanada har framförallt sedan 1980-talet sjunkit rejält, i senaste valet var andelen röstande 61 procent och det var det tredje lägsta någonsin i Kanada. Förändringarna i vallagarna syftar till att förbättra demokratin och motverka olika former av valfusk. Såväl de stora tidningarna The Globe and the Mail samt Toronto Star har på ledarplats kraftigt motsatt sig reformerna och menar att dessa enbart handlar om att det konservativa partiet ligger i fejd med Kanadas valmyndighet, Elections Canada.

Lagförslaget innehåller en del förslag som måste anses märkliga även för den som inte är insatt i kanadensisk inrikespolitik: t ex skall alla valfunktionärer utses av det i tidigare val segrande partiet och inte av den federala valmyndigheten. Inte heller kommer de identitetshandlingar som tidigare gällt som bevis på att en medborgare har rösträtt längre att gälla om man inte har ett giltigt ID-kort (något som kritikerna menar exkluderar marginaliserade grupper från sin medborgerliga rätt). Valresultat skall kunna kommuniceras innan vallokalerna stänger i andra delar av landet, hänvisande till yttrandefrihetsprinciper. Rätten att undersöka och fälla till ansvar för brott mot vallagarna tas bort från valmyndigheten och läggs istället på åklagarmyndigheterna i delstaterna. Och dessutom får valmyndigheten inte propagera för att medborgarna skall gå och rösta!

Utan att känna bakgrunden helt och hållet är det svårt att värdera förslaget, men utifrån grundläggande demokratiska principer tycks mig den kanadensiska regeringens förslag leda till en försämrad vakthållning för demokratiska och medborgerliga rättigheter, men också öppna för en partipolitiserad valprocess som inte varit för handen i Kanada tidigare. Kritiker menar att problemet egentligen är lokala myndigheters dåliga register och oförmåga att sköta valadministrationen – där borde Harper satt in åtgärder menar de.

Inte tycks det rimligt att tro att dessa lagar skulle öka valdeltagandet eller förbättra tilltron till de demokratiska institutionerna bland dem som inte röstar av just det skälet.

Här kan man läsa mer.

En bref: Sverige åt svenskarna

När sambandet mellan social klass och partival försvagas blir det också möjligt att mobilisera väljare på andra grunder, till exempel med hjälp av ett motstånd mot just de liberala och toleranta värderingar som numera är dominerande. Grupper av medborgare som inte känner sig hemma vare sig i dessa värden eller i det etablerade partisystemet blir en möjlig bas för nya partier, partier som därmed kanaliserar och samlar uppfattningar som tidigare befunnit sig i den ideologiska marginalen.

Jag skriver idag i Dagens Arena några korta rader kring ett av de övergripande teoretiska perspektiven i min nyutkomna bok ”Sverige åt svenskarna. Motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige” (Atlas Akademi). Äntligen har jag samlat mig till en genomarbetad och resonerande sammanhängande text kring det forskningsområde som i två decennier följt mig likt en väldresserad hund. Syftet med boken är att beskriva, förklara och förstå hur främlingsfientlighet mobiliseras och mobiliserar liksom de möjliga konsekvenserna av en sådan mobilisering. Argumentationen bygger på en teoretisk demokratimodell som betonar politiska partier, gemensam offentlighet och nationsbyggandets grundläggande skiljelinjer.

För den som vill ha fler ”siffror” går det bra att ta del av mina samlade artiklar kring migrationspolitisk opinion inom ramen för mitt samarbete med SOM-institutet; Svensk migrationspolitisk opinion 1991-2012, Tema-rapport 2013:2.

Duell Löfven-Reinfeldt: En ganska trist match, och dessutom irrelevant.

Två ledare för de två största partierna möts i en studio för att debattera sin politik, syftet är att väljarna skall få klarhet och upplysning om vilka alternativen är inför valen. Men hur givande är dessa tillställningar egentligen?

Dagens match – ja, sportmetaforerna brukar vara legio i dessa sammanhang – karaktäriserades av en part som önskade få konflikt och jabbade så gott han kunde. En annan som kvickt vek undan genom skickligt följsamma manövrar. Väljarna får se en statsminister som inte önskar att det skall synas att det är någon skillnad mellan honom själv och alternativet. Så länge det talas sakfrågor som skola och sysselsättning. Löfven å sin sida vill inget hellre än påvisa konflikten. Men inte för mycket, bara.

Men sedan, då börjar herrarna slåss – om budgetsiffror! Framförallt om socialdemokraternas dito. Och till slut måste domaren (Mats Knutson), trots avsaknad av fluga, döma av just den fasen av matchen. Inte blev väljarna särskilt mycket klokare.

Efter ett mycket kort slut, där båda är eniga om att Ryssland överträder internationell rätt på Krim, tar diskussionen slut.

Den här typen av personfixerade dueller ger väljarna ett dåligt underlag för att bedöma och värdera alternativen i svensk politik. Vad som visas upp är  bara två ledare, två män i medelåldern, som vill leda landet. Och endast de verkligt trogna sympatisörerna kan tycka att någon av de båda gjorde en bra match.

Om man vill värdera alternativen inför valdagen bör man istället a) bedöma vad som hänt under mandatperioden: är man nöjd, har det gått åt rätt håll, har regeringen kommit med reformer som ligger i den egna ideologiska inriktningen? samt b) läsa valmanifesten och bedöma hur partiets sannolika storlek och position efter valet kommer att påverka möjligheten att genomföra förslagen.

Partier håller sina vallöften. Och regeringar skall utvärderas efter sin förmåga att fördela resurser till de områden som man sagt sig vilja prioritera.

Se vidare Elin Naurin om partiernas löfteshållande och Warwick om t ex relationen mellan spenderade resurser och väljarnas önskemål.

Om hur diskursens ordning skapar åsiktskorridorer

Begrepp som ”PK-Sverige” eller ”åsiktskorridor” (sannolikt myntat av min värderade kollega Henrik Oscarsson) har varit ett tema för diskussioner i medie- och forskarsfären de senaste veckorna. Kontentan är snarast frågan om man får säga vad man tycker i det här landet, för att använda ett uttryck som ofta återkommer i de kretsar som inte tycker att man får just det. Ibland varieras uttalandena så att det hela handlar om huruvida man får säga hur det egentligen är.

Vi vet alla att man principiellt får säga vad man tycker, det är inte det frågan handlar om. Istället skulle man bryta ned diskussionen i fyra frågor:

1. Är att bli motsagd detsamma som förbud? 2. Är exkludering ur traditionell media detsamma som exkludering ur debatten? 3. Är det odemokratiskt om någon inte får gehör för sin egen uppfattning? 4. Är det bra för ett demokratiskt samhälle om ”alla” röster hörs i debatten?

För mig framstår ibland debatten som märkligt teorilös och historielös. Den diskursens ordning som Michel Foucault skrev om för snart ett halvt sekel sedan ligger till grund för tusentals studier av maktfördelning och maktutövning. Foucault argumenterade i principiella termer kring hur en diskurs stänger ute och släpper in, hur sanning och lögn bestäms av diskursen och hur denna tar sig materiella uttryck i form av status, resurser och positioner.

Vi har därmed ett utmärkt redskap för maktanalys att använda för att förstå debatten. Jag skulle säga att den diskursiva makten sedan något decennium utmanas på ett nytt sätt genom digitaliseringen och därmed också av att nya grupperingar av medborgare som just kan göra ”sin röst hörd”. En del av dem som nu hörs inser inte att de faktiskt gör det, och en del av dem som hör nya röster inser inte att dessa röster alltid funnits där men varit ohörda.

Men ett offentligt samtal blir inte ett gott samtal bara för att många hörs. Särskilt bland journalister verkar det finnas en övertro på det faktum att ”alla” skall höras – själva poängen med det offentliga samtalet är ju istället att argument (inte åsikter) och uppfattningar (inte tyckanden) skall brytas mot varandra på ett sådant sätt att distinkta alternativ blir synliga och att argumentationens övertygande effekt blottläggs. Även om många hörs i diskussioner numera så är det långtifrån ”alla”. Fortfarande är många röster tysta och andra röster transformeras upp enormt genom sociala mediers och digitaliseringens ekokammare.

Så till frågorna: 1. Nej, det är ingen rättighet att få stå oemotsagd. Hur ofta hör jag inte som svar när någon sagt emot: ”jag får väl tycka vad jag vill”. Visst får du det, men ingen kan hindras från att säga emot. Att inte kunna prestera något intellektuellt hållbart argument för sin ståndpunkt underminerar onekligen ståndpunkten. 2. Nej, traditionell media är bara en väg in i debatten. Medier följer en logik, fattar publicistiska beslut och tar kommersiella hänsyn. Vi bör vara rädda om journalistikens integritet. Den är hotad från värre håll än kommentarsfälten. 3. Nej, demokrati innebär folkstyre, inte allas rätt att bestämma. Som individer måste vi söka stöd och organisera oss för att få gehör. I många fall tar det åratal för att förändra en opinion, i andra fall finns det inga förutsättningar att få gehör för en ny ståndpunkt. Att vara ensam om sin uppfattning är förstås frustrerande, men inte något demokratiskt problem. 4. Ett samhälle där det offentliga samtalet inte förmår att kvalificera, sortera och mejsla ut de relevanta alternativen i debatten är dåligt. Att ”alla” hörs är inte något gott i sig, däremot är det något gott för ett samhälle att centrala konflikter i ett samhälle representeras i de politiska institutionerna.

Maktanalys, maktkritik och identifiering av diskursens ordning är och bör vara en central uppgift för samhällets intellektuella.

*

Mer om det offentliga samtalet har jag skrivit tillsammans med Ulf Bjereld i boken ”Den nödvändiga politiken” (Hjalmarson & Högberg 2011).

Läs också Michel Foucault ”Diskursens ordning” i översättning av Mats Rosengren från 1993.