Kristdemokrater och Sverigedemokrater inför det långa valåret 2013-1014

Inför vad som kommer att bli ett ovanligt intressant och ovanligt långt politiskt år börjar spekulationerna om partiernas opinionsläge att bli alltmer desperata. Kristdemokraterna har legat under fyra-procents-spärren nästan sedan valet 2010 men har nu noterat sitt lägsta stöd ”någonsin” i Sifo.* I dagens Sifo-mätning är det Miljöpartiet som är vinnare. Jag har sedan länge hävdat att Kristdemokraterna är den troligaste kandidaten till att få lämna Riksdagen – före Centern – i valet 2014. Ingenting syns vid horisonten som skulle kunna ändra på det. Allianspolitiken har blivit en långsam kvävning till döds för Kristdemokraterna som politiskt alternativ. Göran Hägglund har heller inte visat någon vilja att lansera partiets egen linje – i motsättning till Alliansregeringens – som Jan Björklund eller Annie Lööf då och då gärna gör. Inom vård- och omsorgsområdet tror jag t ex att en egen linje i vinst-frågan hade varit trovärdig och kunnat engagera många presumtiva kristdemokratiska sympatisörer.

Och det står alltmera klart att Sverigedemokraterna har planat ut på en nivå kring sju-åtta procent. I april månads sammanvägning visade Ekot/Novus att partiet låg på knappa åtta procentenheter efter en mycket framgångsrik höst där man nådde upp emot tio procent av väljarnas stöd.

För Sverigedemokraternas del kan det långa valåret 2014 – som börjar redan i Almedalen 2013 och efter en liten semesterpaus och sedan kommer att ta fart på sensommaren igen med bl a kyrkoval den 15 september och inte sluta förrän efter riksdagsvalet i september 2014 – bli en möjlighet till kontinuerlig exponering och mobilisering men är också extremt krävande.

Sverigedemokraterna har gjort en ideologisk resa som gjort det möjligt för partiet att attrahera nya grupper av väljare. De trogna aktivisterna finns delvis kvar men partiets ambition är att nå mittenväljare med intresse för invandringsfrågor men som också saknar ett tydligt politiskt alternativ idag. Vi vet att nio av tio SD-sympatisörer anser att invandringen är ett hot mot svensk kultur och vi vet också att det ideologiska universum som byggs upp kring detta hot är specifikt för Sverigedemokraternas sympatisörer. (Läs mer i 2012 års SOM-bok).

Frågan om migration har blivit en viktigare politisk fråga för befolkningen under hösten 2012. Men redan under 1990-talet visade det sig att intresse för frågorna om invandring, migration och integration nästan lika gärna kunde indikera en positiv attityd till dessa frågor. Därvidlag skedde en förändring efter Ny Demokratis genomklappning. Men bara det faktum att frågorna kommit på dagordningen gynnar naturligtvis det parti som mer än något annat förknippas med just denna fråga, om än med en restriktiv hållning.

Redan vid SOM-seminariet i Göteborg i april 2011 fick jag frågan om jag trodde att Sverigedemokraterna kunde få mycket större stöd än de fått i valet. Med tanke på att partiet under sin nuvarande ledning gjort allt för att bli ett mittenorienterat parti där uniformer, Hitler-hälsningar och rasistiska skrivningar i programmet är ett minne blott kan det förstås attrahera en större grupp än de allra mest intensiva invandringsfientliga aktivisterna. Mot bakgrund av europeiska erfarenheter, det svenska partisystemets storlek och sammansättning, Sverigedemokraternas politiska position och huvudfråga i relation till befolkningens uppfattningar och givet nuvarande ledning och partiprogram** så tror jag att Sverigedemokraterna kommer att plana ut strax under nivån åtta-tio procent.

Men för just Sverigedemokraterna är det dock två särskilda hinder att ta sig över: 1. Det faktum att en försvinnande liten del av befolkningen delar deras syn på invandringen samtidigt som man tycker det är en politiskt avgörande fråga samt 2. I ett system med åtta partier framstår numera det svenska partisystemet allt mer som ett bipolärt system kring två stora och sex små. Om man som liten gör anspråk på att vara en alldeles egen pol i systemet så räcker det inte bara med större stöd, det krävs så mycket mer när man inte ingår i en tänkt allians eller majoritet.

Om Sverigedemokraterna tänker sig en situation som Fremskrittspartiet i Norge, som kan bli regeringspartner till Höyre i höst, så krävs trots allt ännu mycket mer av ideologiskt, organisatoriskt och politiskt omläggning. Orkar partiet det utan att spricka upp. Jag tvivlar.

* Med tanke på att Kds/Kd bildades 1964 och länge var utanför Riksdagen måste det vara något villkor kopplat till detta ”någonsin”. Har Sifo aldrig frågat om stödet för Kds på t ex 1970-talet? Tarvar efterforskningar detta.

** Det finns tydliga sprickor inom Sverigedemokraterna där personfrågor och ideologiska frågor vävs samman. Främst rör den lågintensiva konflikten frågan om nationalismens ställning i partiet, något som legat bakom såväl uteslutningar som försök till sådana.

En bref: Om vikten av rätt flagga

När Svenska Ishockeyförbundets ordförande Christer Englund får frågor om flaggförbudet under VM svarar han maskinellt att idrott och politik ska hållas isär. Ironiskt nog är det en ståndpunkt som Englund själv tycks ha svårt att förhålla sig till. Inför hockey-VM i diktaturens Vitryssland nästa år är det skrämmande tyst. Var finns en hockeyns Loreen som vågar ta ställning?

Madeleine Sjöstedt (Fp) skriver idag på Svt Debatt om den halsstarriga attityd som svenska hockeyförbundet visar avseende idrott och politik. Englund har utmärkt sig tidigare genom sin fyrkantiga uppfattning i dessa frågor. Om sporten tror sig kunna avgränsa sin egen verksamhet från den politiska sfären så är man inte bara enfaldig utan ger också upp den möjlighet som finns att påverka enskilda människors livsöden.

Jag har tidigare argumenterat i dessa frågor avseende OS i Peking 2008.

Englund menar att endast nationsflaggor för förekomma på läktarna. Han verkar inte ens inse att själva flaggan som nationssymbol är just politisk. Att ha med sig en annan flagga som t ex en tidigare vitrysk flagga är helt enkelt att markera att man har en annan nationell identitet än den som landets regim har påbjudit. När denna regim är en diktatur är det mycket underligt att en företrädare för en sport som ser sig som en fostrare i demokrati väljer att förbjuda sådana yttringar. Hur många kontroller av flaggor görs av vakterna vid hockey-VM? Om vi ser en Quebec-flagga på läktarna är den ett ställningstagande för separatism och skall ut då? Om vi ser en sydstatsflagga är det en protest mot den amerikanska unionen som den ser ut idag och skall kastas ut? Om vi ser en skånsk flagga på läktarna är den en symbol för motstånd mot den svenska centralregeringen?

Nej, Englunds hållning är inte bara omdömeslös utan vad värre är, den tar i praktiken parti för en diktatur och säljer ut enskilda medborgare som kräver demokrati och mänskliga rättigheter.

*

För övrigt anser jag att inga fotbollsklubbar skall betala polisbevakning vid matcherna. En hållning jag tidigare argumenterat för.

Apoteksmarknad skapar slutenhet och brist på medborgerlig insyn

I gårdagens Rapport påvisades att de tillsynsrapporter som Läkemedelsverket genomför på våra apotek inte kan få läsas av oss kunder.

När apoteken privatiserades var ett viktigt argument för Göran Hägglund att servicen skulle öka och att kunderna skulle få bredare utbud. Någon kritik mot Apoteksbolagets tidigare hantering kring säkerhet fanns inte. Avseende servicen vet vi att det blivit fler apotek i storstäderna, att flera av dem fått längre öppettider. (Att receptfria läkemedel säljs i livsmedelshandeln har inte med privatiseringen av apoteken att göra.) För mig framstår det som mycket oklart om den ökade servicen verkligen kommit dem till del som tidigare hade långt till apotek eller hade svårt att hantera öppettiderna. Det vi vet är att mycket annat försämrats, t ex problem med att få fram receptbelagda läkemedel i alla apotek.

Men om vi nu menar att marknaden är en central mekanism för att förbättra situationen för apotekens kunder så kräver detta full information. Möjligheten att välja på grundval av full information är helt avgörande för att marknaden och konkurrensen skall fungera. (Att sedan ingen någonsin har sådan information i realiteten är en annan historia).

Men nu får vi alltså veta att de tillsynsrapporter som Läkemedelsverket genomför – alltså den kontroll av säkerhet och hantering av läkemedel som staten genomför av de privata apoteken – får inte göras tillgängligt för de presumtiva kunderna! Förklaringen är att dessa rapporter avslöjar affärshemligheter. Jag kan förstå det.  Men därmed är också valet gjort – företagens konkurrenskraft och ekonomisk avkastning är viktigare än medborgarnas möjligheter att faktiskt välja på en marknad. Så lät det inte när reformen genomfördes.

Därmed har vi också berövats möjligheten att göra det informerade val som krävs i en marknadsekonomi. I gårdagens rapport säger socialminister Göran Hägglund att ”det viktiga är att bristerna åtgärdas”. Den attityden förknippar jag med överhetssamhället – dvs pappa staten sköter kontrollen och ni behöver inte oroa er. Välj nu istället det apotek som har flest ballonger i fönstren och ger mest rabatt på fotkräm.

Så förråder regeringen sina egna grundidéer.

En bref: Har vi en välfärd som gynnar marknad men inte medborgare?

Varför kan inte ens ett socialdemokratiskt parti i opposition föreslå att vinstdriften i välfärden regleras eller avskaffas? Ja, inte ens när ett sådant förslag i dag skulle ha en majoritet av väljarna bakom sig?

Jag tror att svaret är lika enkelt som oroväckande. Det är för stora pengar och för starka intressen som numera står på spel. Under de knappa tjugo år som gått sedan vinstintresset släpptes loss i den offentligfinansierade välfärden har i Sverige vuxit fram ett välfärdsindustriellt komplex som ingen längre verkar kunna rå på; en järntriangel av politiker, företag och intresseorganisationer, rustad med arméer av lobbyister och PR-konsulter, förstärkt av starka band till förvaltning och medier.

Så skriver Göran Rosenberg i dagens Expressen Kultur kring vinstintressets konsekvenser i den svenska välfärden. Artikeln är ytterst läsvärd just eftersom den går ett steg längre än vad många av oss redan tagit – vinstintressets och New Public Managements destruktiva kraft – och pekar på hur svårt det är att göra det gjorda ogjort. En mycket stor del av svensk välfärd bedrivs idag i en form som de flesta svenska är skeptiska emot. Ändå förmår inte mer än ett parti säga direkt nej till den driftsformen.

Som Rosenberg påpekar är konstaterandet att driftsform och kvalitet inte har samband inte relevant. Förklaringen är att vinstintressets form – marknaden – har påverkat alla driftsformer oavsett vem som faktiskt driver verksamheten. Och det är delvis en konsekvens av den vikt som politiken fäster vid det i och för sig positiva ordet ”valfrihet”.

Men ibland är det kanske bäst att riva av plåstret direkt. Trots den omedelbara smärtan läker såret bättre.

Läs också gärna Andreas Cervenka i SvD i dag, om den mytologiskt betydelsefulla marknaden…

En bref: Det svenska näringslivets märkliga twittertystnad

Varför finns inte näringslivet beslutsfattare på twitter? Och varför använder näringslivet och företagen överhuvudtaget sociala medier så lite och på ett så osofistikerat sätt? Idag förde sparekonomen Claes Hemberg och VD:n för Hexagon Ola Rollén ett samtal om just detta i Sveriges Radios Ekonomiekot Lördag. Är direktörerna ointresserade av samhället? Mm, kanske. Klarar man inte dialogen? Antagligen inte. På twitter kan man ju få mothugg, frågor, invändningar och i värsta fall hån. Sådant tycker nog inte svenska direktörer om menade de två – twittrande – herrarna.

Twitter är det absolut snabbaste nyhetsmediet menar Ola Rollén och exemplifierade med Bostonbombningarna. Jag skulle helst bara lägga ut meddelanden om företagets framgångar eller förändringar på twitter menade Claes Hemberg, men idag måste jag använda mig av traditionella pressmeddelanden. Dessa får sedan länkas upp via twitter. Meningslöst att gå via mellanhanden medieredaktion tyckte Hemberg, ”jag vill nå allmänheten direkt”. De saknade dock en genomtänkt strategi för s k börspåverkande meddelanden, sådant finns i USA och borde införas i Sverige.

De enades också om att vill man säga något mer komplicerat så går det ju utmärkt att länka upp längre dokument, samt om att valet som svenska direktörer gör – att skippa twitter – är ungefär som att låta bli att flyga eftersom det går så fint att köra bil…

Lyssna gärna här!

Den sorgliga affären Omar Mustafa

”J’accuse…” (jag anklagar…) skrev Emile Zola i l’Aurore om affären Alfred Dreyfus den 13 januari år 1898 i en brinnande text om hur den franska republiken behandlat en av sina medborgare. Bakgrunden var att den franske kaptenen Dreyfus dömdes för förräderi på felaktiga grunder anklagad genom fabricerade dokument och i praktiken utsatt för antisemitism. Det finns många paralleller mellan Dreyfus-affären och den senaste veckans behandling av socialdemokraten och muslimen Omar Mustafa.

Mustafa har varit aktiv i Stockholms socialdemokratiska partidistrikt men också i den nya partiföreningen ”Hjärtat” som ryms inom socialdemokratins sidoorganisation Socialdemokrater för tro och solidaritet (STS) men vars syfte egentligen är att överbrygga såväl kulturella som religiösa motsättningar inom det vänsterpolitiska fältet. Förra söndagen valdes han in i partistyrelsen som suppleant. I går kväll tvingades han avgå efter ett exempellöst mediedrev. Jag avser inte här att säga något djupare om den valberedningskultur som tycks känneteckna socialdemokratin, nu illustrerad inte bara med Mustafa utan också med Juholt och ett i hast utvidgat VU inklusive stadgeändring som presenteras 15 min före omröstningen. Men jag tror att ett parti som vill kalla sig ”framtidspartiet” mot bakgrund av dessa debacles snarast bör rannsaka sin egen partikultur.

Omar Mustafa har tidigare bjudit in talare som i helt andra sammanhang uttalat sig anti-semitiskt. Två av dem har varit i Sverige i andra sammanhang, inbjudna av riksdagsledamöter, av Palmecentret respektive Utrikesdepartementet. En av dem har regelbundet medverkat som krönikör i The Guardian. Mustafa har offentligt bett om ursäkt för de inbjudningar han i egenskap av ordförande i Islamiska Förbundet gjort och sagt att han inte skulle göra om det idag.  Mustafa har också i samband med Israels flygbombningar över Gaza och den då rådande flygförbudszonen över Libyen skrivit på twitter att Sverige borde sända JAS-plan till Israel för att göra samma uppdrag över Gaza som i Libyen. Naivt? Javisst, men knappast förgripligt mot bakgrund av de prövningar som palestinierna i Gaza genomlider.

Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredagskväll visade mig snabbt att den ”familjestadga” som länkats upp på Islamiska Förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället. Ordet ”stadga” var en tafflig översättning av det engelska ordet ”charter” som visserligen betyder just ”stadga” men som i svensk kontext lätt blandas samman med ”stadgar” som är något helt annat. Islamiska förbundets föreningsstadgar ligger numera på hemsidan, och de är rätt lika vilken ideell förenings som helst. Det är ju en ren pinsamhet att Sveriges samlade journalistkår inte klarade av detta.

Islamiska förbundet är en del av en europeisk islamsk rörelse, förenad i Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). En rörelse som enats om ett helt annat fördrag kring islams roll i de europeiska samhällena, en roll som man uppfattar som inkluderande, integrativ och konstruktiv. På konsultsvenska skulle vi nog kunna kalla det ett ”visionsdokument”…

Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som är kontradiktoriska med den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar. Till och med Mona Sahlin, en f d partiledare, har kunnat påstå att Mustafa har gjort ”antisemitiska uttalanden” trots att detta inte ens ingick i de inledande anklagelserna från Expo.

I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att för nu mer än ett sekel sedan misstänkliggöra den som inte ”var som vi”. Ett halvsekel senare fick den judiske premiärministern Pierre Mendès-France utstå precis samma hån när han avslutade kriget i Indokina. Det var helt plötsligt en jude som förrådde Frankrike. De brev han fick ta emot står inte dagens hätska främlingsfientlighet efter. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ”främlingen” är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa. För Mustafa, ja, han är ju ”inte som vi”. Eller?

Den totala brist på trovärdighet i frågor om mångfald och tolerans som socialdemokratin den här veckan har visat hade jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig att ett parti med regeringsambitioner skulle visa upp. Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.

Ingen har kunnat beslå Mustafa med något rasistiskt, anti-semitiskt eller kvinnoförnedrande uttalande eller handling av det slaget. Allt som visats upp är en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet. Och detta såväl från ledande socialdemokratiska företrädare som från dåligt pålästa journalister. Liksom den vanliga mobben på nätet.

För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps.

Jag är inte särskilt rädd att de främlingsfientliga krafterna i vårt land skall hota demokratin, de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata. Men plötsligt inser jag att det är precis som Martin Luther King sa: Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin vem skall då göra det? 

*

PS: Ett personligt tillägg: En sak som jag har lärt mig av veckan som gått – som troende kristen med metodistisk teologi och en trägen bibelläsare är jag ingen välkommen gäst i det partipolitiska Sverige. DS

PPS Det sista vi skall kräva av religiösa rörelser med andra grundvärderingar är majoritetssamhällets är att man skall välja mellan sin religion och demokratin. Om det kan man läsa mer i Brian McGraws bok ”Faith in politics. Religion and liberal democracy”. DS

S-kongress: Propositionsordningars makt och demokratins skönhet

Jag är medveten om att kompromisser och kohandel inte är vad som river ned de största applåderna eller gör sig på banderoller eller i talkörer. Men icke förty, kompromisser är faktiskt demokratins grundläggande idé. Den demokratisyn som jag bekänner mig till utgår från att grundläggande intressekonflikter i samhället behöver mobiliseras, samlas, formuleras, kanaliseras och sedan bli en del av de förhandlingar som ligger till grund för den auktoritativa värdefördelningen i samhället. För denna process krävs aktörer som tar på sig att mobilisera de strukturerande konflikterna i varje politiskt system (politiska partier) och att dessa kan ställa upp med kandidater som i en representativ roll kan föra medborgarnas talan. I förhandlingar i vilka ingår kompromisser av större eller mindre slag fattas sedan beslut som kan utvärderas av medborgarna i återkommande, fria och öppna val. Under mellanperioderna finns alla möjligheter till kontakter, opinionsbildning och mobilisering i relation till de folkvalda. Det må tyckas vara gammalmodigt men detta är en av flera för mig helt avgörande principer när jag analyserar samhällsfrågor och politik.

När S-kongressens kompromiss om vinster i välfärden framställs som ett problem ser jag det snarare tvärtom. Det är trots allt ett hälsotecken från ett parti som ganska nyss var nere för räkning att partiet förmår enas kring en riktning i denna centrala ideologiska fråga. Däremot tror jag inte alls att frågan därmed är slutdiskuterad inför valet 2014. Alliansregeringen har redan gjort klart för uppmarsch i dessa frågor och det huvudsakliga vapnet är valfrihetsbegreppet.

Socialdemokraterna är en koalition i sig själv. Många stora partier, sådana som varit ledande i det egna landets utveckling, har den egenskapen. Vi kan jämföra med Gaullistpartiet eller den tyska kristdemokratin, men även stora oppositionspartier på kontinenten är formade så. Partier är baserade på samhällets intressekonflikter och därmed finns det också en del korsande skiljelinjer inne i partierna. I min värld, såsom jag ser på demokrati, är det ett hälsotecken. Partier som kan kompromissa, som kan hålla samman spänningar mellan intressen och som kan förhandla sig fram till nya lösningar är partier som också förmår att regera. Det gäller inte bara socialdemokraterna utan lika mycket partier som Centerpartiet och Moderaterna som visat prov på en sådan förmåga. Sådana partier är också goda skolor för demokrati för de politiskt aktiva. Tvärs emot den befängda idén att demokrati är att få sin egen vilja igenom, få sin världsbild accepterad som den sanna eller att varje fråga skall lösas med en opinionsundersökning erbjuder ett politiskt parti en gemenskap i vilken man kan bryta de egna intressen mot andras. Politik är att stöta, blöta, kompromissa och hitta vägar framåt. Ja, schablonen ”det möjligas konst” är korrekt.

När jag ser partier kongressa eller ha sina återkommande motsvarande möten blir jag rörd över demokratin. Och jag tycker att propositionsordningar, valsystem och nomineringsprocesser är maktens innersta kärna och frasen ”Votering är begärd och skall verkställas” är demokratins grundsten.

Som Gabriel Wikström (SSU) sa i SVT så verkar Stefan Löfvens ledarstil vara just att förhandla, lyssna, kompromissa. Och jag menar att det är något som SAP kanske saknat sedan Ingvar Carlsson. Möjligen blir det också en framgångsrik strategi för partiet.