Återvunnen borgerlig migrationsdebatt ?

Efter valförlusten för den borgerliga alliansregeringen och framgången för Sverigedemokraterna har nyanserna i migrationspolitiken inom det borgerliga blocket blivit synliga. Ledarskribenter har hävdat att frågan om antalet flyktingar som kommer till Sverige bör diskuteras men också aktiva politiker på olika nivåer har tagit upp frågan.

I två olika radioprogram har jag fått svara på frågan om det är sannolikt att vi kommer att se en förändring av den borgerliga hållningen (särskilt hos moderaterna) avseende svensk asyl- och flyktingpolitik. Jag deltog i veckan ett samtal med Henrik Torehammar, Tomas Ramberg och Fredrik Furtenbach i poddradioprogrammet ”Det politiska spelet” och därefter i ett inslag i Sveriges radios ”Godmorgon, Världen!”. I båda programmen har jag svarat nej, men markerat att det finns utrymme dels för nyanser i debatten, dels för mindre justeringar särskilt hos moderaterna.

De partier som ändrat sin invandringspolitik mest sedan 1970-talet är sannolikt moderaterna och centerpartiet. Moderaterna var länge som parti ganska ensamma om en stramare linje. Men också centerpartiet betonade att de som kom verkligen skulle behöva skydd och att hänsyn till det svenska samhällets behov behövde tas. Socialdemokraterna har också nu – genom accepterandet av en förhållandevis fri arbetskraftsinvandring i överenskommelsen mellan Miljöpartiet och den förra alliansregeringen – förändrat sin uppfattning. Socialdemokraterna hade länge en restriktiv syn på arbetskraftsinvandring. De moderata sympatisörerna är fortfarande, jämfört med alla utom Sverigedemokraternas sympatisörer, mest restriktiva trots att partiets hållning under Fredrik Reinfeldt blivit allt mindre restriktiv.

Med de ledargestalter som nämns som Reinfeldts efterträdare är det tydligt att den liberala delen av moderaterna har ett starkt övertag i den interna diskussionen. Samtidigt förlorade moderaterna onekligen ett stort antal väljare med önskan om bland annat en mer restriktiv invandringspolitik till Sverigedemokraterna, vilket partiets strateger förstås inte missat. Men dessa personer är sannolikt inte heller omedvetna om att de flesta övriga partier i Europa som försökt vinna tillbaka väljare från populistiska och främlingsfientliga partier misslyckats. Istället har partier som UKIP, Front National och Dansk Folkeparti vuxit i takt med att de dominerande partierna försökt gå dem till mötes.

Dock har alla de borgerliga partierna anledning att fråga sig om svensk politisk debatt förtjänar att de olika modeller och nyanser i synen på migrationspolitik och integrationsfrågor som faktiskt har funnits inom det borgerliga blocket försvinner i skuggan av Sverigedemokraternas, jämfört med övrigas,  extrema hållning. Jag bedömer det sannolikt att moderaterna kommer att markera behov av vissa restriktioner med tanke på mottagningssystemet, men framför allt göra ivriga försök att på agendan lyfta upp andra politiska frågor som de flyktade väljarna uppskattar.

***

För den som vill fördjupa sig i partiernas program och beslutsfattarnas hållning inom migrationsområdet som de såg ut under perioden 1960 till slutet av 1990-talet rekommenderas särskilt kapitel fyra i min och Cecilia Malmströms bok ”Ingenmansland? Svensk immigrationspolitik i utrikespolitisk belysning” (Studentlitteratur, 1999 + e-bok 2008).

Att kalla hem eller inte kalla hem en ambassadör

…i Grekland tog vi hem ambassadören och det visade sig vara fel för det var ohyggliga problem att få tillbaka honom. (Olof Palme, citerat ur Adelsohn, U ”Partiledare 1981-1986″ Gedins 1987, s 250)

Så skriver Ulf Adelsohn om ett samtal med statsminister Olof Palme tillsammans med övriga oppositionspartiledare den 10 oktober 1984. Att ta hem sin ambassadör kan tyckas kraftfullt och tydligt som reaktion på en annan stats agerande, men svårigheten ligger i att identifiera de kriterier som skall vara uppfyllda för att skicka tillbaka ambassadören.

Israel kallade den 30 oktober 2014 hem sin ambassadör Isaac Bachman från Stockholm, ”för konsultationer” som det heter på diplomatspråk. Orsaken var det svenska erkännandet av staten Palestina samma dag.

Bakgrunden till Palmes uttalande ovan var att Sverige den 15 december 1967 tog hem sin ambassadör Gösta Brunnström från Aten. Han skulle aldrig mer återvända till Aten och det skulle ta ända till sommaren 1972 innan en ny ambassadör var på plats, det blev den tidigare förste ambassadsekreteraren Dag E Bergman som varit kvar som både svensk och sedermera skandinavisk representant i Grekland. Orsaken till den svenska åtgärden att kalla hem Brunnström var militärkuppen den 21 april 1967 och den efterföljande militärdiktaturen fram till 1973. Opinionen i Sverige var extremt negativ till juntan i Grekland, Sverige tog emot närmare 5000 flyktingar från Grekland och väldigt många arbetskraftsinvandrare från landet befann sig redan i vårt land. Såväl politiska partier som folkrörelser engagerade sig starkt mot regimen och krävde också någon form av åtgärd från svensk sida.

När Israel kallade hem sin ambassadör angavs inga skäl som skulle kunna tolkas som kriterier eller villkor för när han skulle kunna återvända. För en stat kan de möjliga utrikespolitiska strategierna vid ett missnöje beskrivas i termer av form och innehåll. En stat kan välja dialog eller konfrontation som form, men staten kan också välja ett innehåll med tonvikt på opinionsbildning eller diplomati. Att kalla hem sin ambassadör är en konfrontativ form med diplomatiskt innehåll. I det svenska fallet övergick de grekiska relationerna till mer av dialog och opinionsbildning redan kring 1970. Men det var en svår process som sannolikt inte kunnat genomföras utan ett byte på utrikesministerposten (Krister Wickman tillträdde). Och några lättnader i det politiska läget i Grekland kunde inte ses. Den svenska internationella opinionsbildningen för att förbättra läget för mänskliga rättigheter och demokrati i Grekland var omfattande och det är också den linje som både Palme och Wickman ville följa, inte konfrontation. Den svenska regeringen trodde sig kunna åstadkomma förändringar genom närvaro och samtal snarare än genom konflikt och att vända ryggen till. I Sveriges fall menar jag att Greklandsfrågan markerade en förändring i svensk utrikespolitik, från folkrättsliga och diplomatiska medel till opinionsbildning, ekonomisk utveckling och socialt engagemang som verktyg för förändring.

Med tanke på Israels utsatta läge i regionen och den starka kritiken mot t ex bosättningspolitiken från många väststater inklusive USA är det ett diplomatiskt märkligt agerande att kalla hem sin ambassadör från ett Sverige som i många avseenden varit en viktig spelare i relationerna mellan Israel och övriga stater i regionen. Enligt vissa uppgifter skulle ambassadören väntas tillbaka till Stockholm denna vecka men det är oklart för mig om något återvändande skett.  Skälen skulle i så fall vara att andra EU-länder inte följt Sveriges exempel. Det tycks dock som en mycket kort tidsperiod (två veckor) för att avgöra en sådan sak. Oavsett om och när Bachman kommer tillbaka så är det svårt att se vad i den svenska politiken som skulle ha förändras på ett sådant sätt att ett återvändande är rimligt givet skälen för hemkallandet.

Palme hade nog rätt. Det där med att kalla hem ambassadörer kan tyckas frestande för att uttrycka missnöje, men det är knappast en effektiv väg att uppnå mål som inbegriper politisk förändring.

*

Mer om det grekiska fallen kan läsas i min rapport ”Dans på slak lina. Sverige och den grekiska diktaturen 1967-1974” Arbetsrapport 15 inom forskningsprogrammet Sverige Under Kalla Kriget (SUKK)

En bref: Regeringens katastrofala förslag om språk och kultur

För alla som hoppats att en ny regering också skulle innebära en ny och vitaliserad kultur- och språkpolitik har de senaste veckorna varit en prövning. Först uppmärksammades det klumpiga, kortsiktiga och historielösa beslutet att lägga ned de tre Medelhavsinstituten, sedan att regeringen på lika usla grunder avsåg att dra in stödet till all svenskundervisning i utlandet – ett dråpslag.

Idag skriver Svenska Akademien (ja hela!) på DN Debatt och kritiserar beslutet att från och med 2016 ta bort i stort sett hela stödet till Terminologicentrum (TNC). Därutöver tar Akademien upp beslutet – som kanske förändras – att i praktiken stänga de svenska instituten kring Medelhavet. Samt också borttagandet av stödet till svenska studenthemmet i Paris och till undervisning i svenska i utlandet.

Den förra regeringen försökte lägga ned Svenska Institutet i Paris (CCS) men misslyckades. Jag hoppas innerligt att den nya regeringen kommer att misslyckas lika kapitalt med sina försök den här gången. Att lägga ned verksamheter som sörjer för den gemensamma nyttighet som kallas vårt svenska språk och centrala noder för utbyte och spridning av vårt språk, vår forskning, vår litteratur och vårt kulturella bidrag i globaliseringen är så ogenomtänkt och utan analys att jag baxnar.  En globalisering utan kulturmöten, språklig mångfald och nyfikenhet på andras historia är ju detsamma som ett Orwellskt 1984!

Riv upp, gör om, gör rätt!

Sextio år sedan Algerietkriget tog sin början

Kriget i Algeriet tog sin reella början på Allhelgonadagens morgon den 1 november 1954. På sommaren samma år hade 22 män i en ny generation av nationalister mötts i en förort till Alger. De kom överens om att för gott göra sig av med det franska styret. Några av dem var medlemmar i en nationalistisk organisation ‘Comité Révolutionaire d’Unité et d’Action’ (CRUA) som var en utbrytning ur Messalis PPA. CRUA bestämde på sommaren 1954 att den katolska Alla Helgons Dag, en central högtid i den franska kalendern, skulle bli tidpunkten för motståndskampens början. I samband med upproret i november bytte CRUA namn till ‘Front Liberation Nationale‘ (FLN). På Allhelgonadagens morgon 1954 exploderade ett flertal bomber i Alger. De var hemmagjorda av några av de omkring 700 medlemmarna i FLN. (…) Den franska regeringen under Pierre Mendés-France skickade dock snabbt truppförstärkningar till Algeriet och till nyår fanns där 20 000 man, förutom den 3500 som funnits där tidigare, och en mängd militärpoliser.

(s 44-45 i M Demker ”Sverige och Algereits frigörelse 1954-1962” utgiven 1996.)

Det är denna helg 60 år sedan kriget mot det franska styret i Algeriet tog sin direkta början. Efter 60 år är det fortfarande FLN som styr i Algeriet och landet har knappast alls berörts av den s k arabiska våren. Ett uppslitande inbördeskrig mellan islamistiska rörelser och den algeriska militären under 1990-talet har satt djupa spår och rester av dessa rörelser – både personer och resurser – lever fortfarande kvar i de fundamentalistiska rörelser som återfinns i flera nordafrikanska och sahariska stater (Mali, Niger, Algeriet, Tchad m fl).

Kriget i Algeriet blev en politisk katastrof för Frankrike som förlorade stora delar av sitt nationella territorium (de tre departementen i Algeriet betraktades som en del av Frankrike till skillnad från andra franska territorier), vars parlamentariska regim krossades (de Gaulle tog över inför en hotande statskupp) och tusentals unga män som inkallats i kriget dog, torterades eller genomförde själva grymheter som än idag plågar deras familjer och landet. För Algeriet blev kriget ett förödande slag mänskligt sett, tusentals döda och den ekonomiska utvecklingen stagnerade, stora interna flyktingströmmar och samhällen som slogs sönder. Men landet fick genom oljeinkomster en snabb blomstring och de ekonomiska relationerna med Frankrike återupprättades till båtnad för båda. Algeriet blev också en förebild för arabisk nationalism med socialistiska förtecken, ett land som förmådde att ta vara på sin självständighet och där en befrielseorganisation var kapabel att styra och leda den politiska utvecklingen.

Idag är Algeriet inte längre någon politisk förebild, ett stagnerade system där utmaningar från olika nationalistiska och religiösa grupperingar blir allt fler, en enorm ungdomsarbetslöshet och brist på demokratisk utveckling bådar inte gott. Men i ett Nordafrika där Egypten blir alltmer totalitärt, Libyen inte längre existerar, Marockos kungadöme är ohotat och Tunisien är det  enda land där en demokratisk utveckling tycks ta fart finns det knappast några förutsättningar för förändring i Algeriet på kort sikt. Stabilitet är just nu vad som eftersträvas där.

Ubåtar, försvar, medier och den egna värderingsförmågan

I en dryg vecka bedrev den svenska försvarsmakten en underrättelseoperation i Stockholms skärgård. Någon eller några hade sett något som tolkades som en främmande ubåt. När nu operationen är avslutad finns det inga resultat att rapportera, i alla fall inte för allmänheten.

För många, inte minst mig själv, blev dagarna ett rent déja vu (eg. redan sett) från 1980-talets ubåtsjakter. Som doktorand arbetade jag med analyser av 1980-talets försvarsdebatter, med särskilt fokus på vapenexport (Boforsaffären) och på ubåtar (Karlskrona och Hårsfjärden). Tillsammans med Rutger Lindahl, numera professor emeritus i statsvetenskap, var vi några som samlade, kodade och analyserade data inom ett politikområde vars innehåll tydligt har förändrats till idag. En av publikationerna finns på nätet, SOM-kapitlet ”Svenskarna och ubåtshotet” från 1989.

Redan på 1980-talet fanns mycket tvivel på ubåtarnas faktiska förekomst, men hotet upplevdes – oavsett vilken uppfattning man hade frekvensen – inte som särskilt oroande. Lite märkligt på sätt och vis, men kanske också logiskt. Möjligheten att försvara sig på allvar mot den dåvarande sovjetiska krigsmakten var inte särskilt stor (vid ett specifikt angrepp på Sverige). Utgångspunkten i opinionen blev att det var bättre att inte spela upp hoten för mycket,  försöka hålla relationerna hyggliga och på det sättet undvika en reell konflikt. Det gamla svenska försvaret var också rustat för ett sidoangrepp på Sverige, inte för ett direkt angrepp på just vårt land. Ju högre tröskel, ju lägre konfliktnivå – desto större chans att angreppet inte kom.

Att mediernas roll i rapporteringen om ubåtskränkningarna under 1980-talet inte alltid var den kritiske granskarens står klart, om inte annat i kapitel tio i ambassadör Rolf Ekéus (huvudsekr Mathias Mossberg) utredning ”Perspektiv på ubåtsfrågan” SOU 2001:85. Även denna gång får medierna kritik, i programmet ”Medierna” i P1 (bl a av den till mig närstående Ulf Bjereld). Och jag håller med om att massmedierna generellt lätt dras med i dramatiken, lägger för mycket resurser på s k live-rapportering och för lite på analys och kritiskt granskande. Men, det är mer än gradfråga än ett kvalitativt steg.

Varje gång hoten rapporteras uppkommer en diskussion om ”budgetubåtar”, ”ryska minkar” och ”NATO-kramare”. Är alltihop en stor konspiration vars syfte är att skapa ekonomiskt utrymme för det särintresse försvaret angetts vara? Eller för att få svenska folket att inse varifrån allt ont kommer (öster)? Jag tror inte på någondera.

Hur skall då försvarsmakten rapportera om incidenter av detta slag? I många andra länder kommer denna typ av uppgifter aldrig fram. Det är en självklarhet att försvaret/militären håller alla sådana hotbilder för sig själv. I min värld är detta en oändligt mycket farligare väg. En väg som i Sverige under 1950- och 1960-talen ledde till orimliga inre konspirationer i säkerhetstjänsten, med registrering av oskyldiga medborgare och en maktutövning helt ur takt med den politiska utvecklingen. Så, i min värld får vi försöka leva med den här debatten. Själva värdera, kritiskt granska och bedöma.

Att den allmänna värnplikten, det civila försvaret och alla försvarets frivilligorganisationer har försvunnit eller minskat i betydelse i meningen att så få medborgare är inblandade gör tyvärr den värderingen mycket svårare för de flesta av oss. Kanske är det den större problematiken?

 

 

 

Åkessons frånvaro – hur stor prövning för Sverigedemokraterna?

Hur kommer Jimmie Åkessons frånvaro att påverka Sverigedemokraterna? Först och främst beror det förstås frånvarons tidsutdräkt. Men om Åkesson inte blir aktiv på allvar förrän efter jul- och nyårshelgerna (vilket sas i SvT Rapport 17 oktober) så påverkar det sannolikt bilden av partiet och förmågan att påverka dagordningen.

Svenska väljares partisympatier påverkas inte så mycket av partiledare, viktigast är pålitlighet, inte ytliga bilder eller karisma. Men för Sverigedemokraterna var just Jimmie Åkesson ett viktigt skäl för ovanligt många väljare att lägga sin röst på Sverigedemokraterna. Det är också Åkesson som varit partiets ansikte, ett städat, lugnt, samlat och kompetent ansikte som kompenserat en del av den turbulens som då och då varit tydlig i partiet. Åkesson är också den som förknippas med – och uttolkat – partiets s k noll-tolerans mot rasism.

Sverigedemokraterna är ett toppstyrt parti där partistyrelsen, och framför allt en mindre grupp inom den, har utomordentligt stort inflytande över partiet som helhet. Mattias Karlsson som gruppledare i Riksdagen tar enligt uppgifter idag över större delen av Åkessons uppgifter. Vice ordförande Jonas Åkerlund uppges inte komma ifråga. Karlsson är i kraft av sin roll som gruppledare en viktig person för att lotsa riksdagsgruppen genom budgetomröstningen i Riksdagen. Den omröstningen var en möjlighet för Sverigedemokraterna att sätta en egen agenda genom att agera tillsammans med Alliansen, eller på annat sätt föra en högprofilerad oppositionspolitik. Samtidigt har Sverigedemokraternas partigrupp i Europaparlamentet just fallit sönder, en utmaning inte bara för Europapolitiken utan också mot bilden av partiet i Sverige. Partiets organisation kräver vård samtidigt som den externa verksamheten är ovanligt intensiv med ny regering och budgetdebatt.

För Sverigedemokraterna är Jimmie Åkesson en otvivelaktig tillgång i projektet att göra partiet rumsrent, anständigt och accepterat i bredare väljarkretsar. Ett parti med stark maktkoncentration till partiledningen tappar också efter sitt mer när partiledaren försvinner. Beroende på hur tolkningarna av Åkessons utmattningssyndrom får fäste kan hans frånvaro bli mer eller mindre olycklig. Om Åkessons egen bild – att motståndet mot partiet har varit alltför tungt för honom som person – får fäste är det lättare att acceptera för väljare och medlemmar. Om istället oron för vart partiet nu tar vägen ger plats åt de interna konflikter som här och där i landet fortfarande finns kvar blir frånvaron av partiledare desto mer skadlig för partiet.

Avseende Åkessons person så hoppas jag innerligt att han får den vila, hjälp och rekreation som han behöver. Den här typen av sjukdom är extremt påfrestande och det krävs tid för att läka ihop igen.

Men för partiet kan detta också bli en stor prövning.

Pratandets primat

En äldre kollega brukade förr skämtsamt kalla min generations akademiker/medelklass för den tjattrande klassen. Det är inte utan att jag börjar känna igen mig. Under valrörelsen fick vi knappast se en enda intervju eller debatt utan att denna skulle kommenteras av någon form av ”experter”: ledarskribenter, statsvetare, politiska journalister och f d politiker. När serien ”Downton Abbey” drog igång igår kväll bröts eftertexternas eftertänksamma musik och lugna rytm av en röst som meddelade att vi skulle stanna kvar och lyssna på några personer (skådespelare/kulturjournalister) som skulle ”prata om” serien. Jag stängde av så snart eftertexterna var slut.

Jag vill få ha min upplevelse för mig själv. Jag vill få landa i min egen analys. Jag behöver inte få någon s k expert som berättar för mig vad jag just upplevt. Tolkarna, symbolanalytikerna, de fria logotyperna – en klass av pratare är de som skapar mervärde idag. Naturligtvis är fenomenet inte nytt, ledarskribenter har t ex varit en viktig opinionsbildande kraft under decennier i de moderna demokratierna. Och s k talking heads (pratande individer runt ett bord) har varit kutym i medierna sedan 1960-talet. Men jag uppfattar att något nytt hänt i och med att medieutrymmet ökat gigantiskt, så mycket mer plats skall fyllas utan att det finns ekonomiska och materiella resurser att göra det. Och samtidigt utvecklas den medborgerliga diskussionen helt otyglat i olika subkulturer på nätet – twitters olika hashtags, facebookdiskussioner, flashbacks trådar, forum av olika slag – vilket ger traditionell media både legitimitet att utveckla sina egna motsvarande diskussioner. Ibland genom att bara föra samman det som andra redan diskuterat på sidor som t ex lajkat.

Jag tror bara inte att det är framtiden för medierna. Parasitens liv är visserligen någorlunda välnärt  och cykliskt men parasiter är aldrig de som gör avtryck, de som skapar innovation eller lyfter analysen till teoretiska eller begreppsliga höjder. Istället leder mediesituationen till introverta, trångsynta och självbekräftande bilder av ett samhälle som förändras. Beskrivning och analys blir samma sak, kategoriseringar problematiseras inte, sanningar tas för givna och kommentarer blir alltmer självklarheter. Utvecklingen av samhällsteori försummas till förmån för ett sorterande av fenomen.

Pratandets primat tror jag kan förklaras av auktoritetsnedrivningen under 1970-talet. Envar sin egen analytiker, alltså pratar vi oss fram till någon slags sanning. Alltså kan vi inte bara sätta betyg på elever utan dessa måste motiveras i samtal eller motsvarande dokument. Alltså kan vi inte bara lyssna på partiledare utan måste få veta vad vi bör tycka om dem. Allt i syfte att stadfästa vissa bestämda värderingar, gemensamma tolkningsramar och förmedla en känsla av entydighet i ett mångtydigt, mångfacetterat och mångfaldigt samhälle.

Vi måste ju faktiskt inte tycka samma sak om ett fenomen för att leva med det eller acceptera det. Ibland sägs att samhället ”förr” var mer fördömande mot olikheter, visst var det så, i stort. Men paradoxalt nog kunde olikheten ändå få plats eftersom den inte måste pratas om hela tiden.

Vi behöver inte avge några omdömen för att kunna leva. Kravet på att ha en åsikt (och oftast en viss speciell åsikt) om allting har övergått i repression. Vi kan leva med spänningar, vi kan leva med olika tolkningar och vi kan försöka höja oss och utveckla en egen analys av det vi ser/hör istället för att lyssna till kommentatorers (sällan särskilt begåvade) kommentarer.